Penn & Teller är nog magivärldens mest kända (nu verksamma) duo. De har varit stora länge, jag kommer ihåg att de gjorde en spelfilm för tjugo år sedan, Penn & Teller Get Killed, regisserad av Arthur Penn (inte släkt).
Teller, som är tyst som Harpo Marx under föreställningarna, har ett problem. Han utvecklar underbara illusioner för scenen, men mindre nogaräknade magiker stjäl hans trick. Här är en lång, intressant artikel från Esquire om detta. I texten intervjuas också några personer som utvecklar illusioner, bygger dem, men som inte framträder själva. Det är också en historielektion som berättar om några av historiens främsta illusionister. Mycket intressant läsning, både för den som gillar magi och de upphovsrättsintresserade.
De första avsnitten av Lillyhammer var näranog perfekta. I den mörkaste vintern försöker New York-gangstern Frank finna sig tillrätta i norra Norge. Men när nu våren når Lillehammer tappar serien fokus. Polisen Geir åker till New York och blir skjuten. Inte bra. Den scenen hör till en helt annan berättelse. Och Frank verkar vara otrogen mot sin gravida hustru. Det passar heller inte in i det som hittills varit en varm och vänlig historia. Idag använde Frank en spikpistol för att skjuta en spik genom handen på en hotfull bodybuildare. Tredje felsteget och nu är förtroendekapitalet plötsligt ganska lågt för Frank, som vi nyss gillade så mycket. Jag hade hoppats att den våldsbenägne och gravt kriminella Frank skulle lära sig att använda sina talanger i det godas tjänst på något vis, men just nu verkar det inte bli så och Lillyhammer känns inte lika kul för mig längre. Men det kan ju vända igen. En viss, irreparabel skada är dock redan skedd.
Bullhead heter en belgisk film som jag såg nyss på bio Scala i Ystad. Det är en nattsvart studie i manlighet. Den handlar delvis om avigsidorna med köttproduktion, hur boskap injiceras med tillväxthormon för att bli större snabbare. Men huvudsakligen handlar det om manlighet. Mer behöver jag inte säga. New York Times tycker att filmen är bra men deeply flawed. Det håller inte jag med om. De olika delarna av berättelsen passar kanske inte ihop mjukt och fint som i ett pussel, men de tillför absolut något till den stora berättelsen. Det är en film att bli starkt berörd och möjligen provocerad av.
En gammal beprövad och säker metod att skapa komedi och ibland drama är att ta en karaktär och sätta honom i en helt främmande miljö. Med screenwriting-lingo brukar det kallas fish out of water. Ju mer extrem skillnad mellan karaktären och hans nya omgivning, desto större humor (är tanken). Det är väl därför det flera gånger gjorts komediserier om en utomjording som landar på vår planet, exempelvis Min vän från Mars, Mork & Mindy, Alf. Större skillnad än så kan det väl inte bli, tänker upphovsmännen.
Men man måste inte alltid gå så långt. En riktigt bra FOOW-variant kommer otippat från Norge med Lilyhammer. En mafioso från New York (eller New Jersey) har tjallat på sin chef och behöver en säker plats att gå under jorden på. Han väljer Lillehammer. Där är premissen för den här serien, som är riktigt rolig. Gangstern spelas av Steven Van Zandt, och han mer eller mindre repriserar sin roll från Sopranos, med lyckat, komiskt resultat. Kulturkrocken blir monumental. Serien är bra inte bra för konceptet utan också för de många roliga bifigurerna. Efter bara två avsnitt känner man dem redan och tycker om dem. Historierna är inte helt förutsägbara, vilket också uppskattas. Det finns ännu några fallgropar som kan öppna sig, men jag har gott hopp om att Lilyhammer klarar sig undan dem.
Alla avsnitt finns att se på SVT Play till slutet på oktober.
Jag köpte Errol Morris film Standard Operating Procedure på Lövmarkanden i Karlskrona häromveckan för en tia. Här, hos New York Times kan man se hans senaste film, The Umbrella Man. Det är en kortfilm som belyser Kennedymordet ur en ny synvinkel – när man trodde att alla vinkar och vrår redan var använda. Errol Morris är bäst. Här skriver han några rader om filmen.
På radion hörde jag ett reportage om de taxibilar i Stockholm som tar dubbelt betalt eller mer jämfört med Taxi Stockholms bilar. Reportern intervjuade en fritaxichaufför. Han sa att eftersom taxinäringen är avreglerad så har han rätt att ta ut vilket pris han vill. Han måste tjäna ihop till mat och hyra som alla andra, så han tycker inte att han gör något fel. Det tycker inte jag heller. Han är en otrevlig typ, men nu är ju taxinäringen avreglerad och då blir det så här. Politikerna tänkte förstås att all avreglering är av godo, all konkurrens är bra, konkurrens kommer alltid att sänka priserna och höja kvalitén. Idioter. Lyssna på inslaget från Studio Ett här. Fritaxichauffören berättar flera bra knep för hur man får sin vilja igenom och hur man säljer sin produkt.
En liten stund senare läste jag en recension av en ny amerikansk film som heter Compliance. Det är en spelfilm, men den är baserad på en verklig händelse och inspirerad av flera liknande händelser. Den handlar om vad vanliga människor kan fås att göra om de får order av en auktoritet och denna auktoritet lovar ansvarsfrihet. Gör det här, jag tar på mig ansvaret. Också klassisk övertalningsteknik. Läs recensionen, se filmen, när den blir tillgänglig här i närheten. När filmen har visats på festivaler i USA har många i publiken lämnat salongen. Recensenten – och även jag – tolkar det som att de inte står ut med att se in i sig själva och förstå vad de är kapabla att göra.
Slutligen måste jag också tipsa om den kusliga dokumentären som heter När läraren blev führer, som handlar om The Wave, originalet så att säga, till oansvariga psykologiska experiment. I det här programmet intervjuas läraren som startade projektet och eleverna som deltog och otäckt snabbt – på bara några dagar – blev helt uppslukade av den påhittade rörelsen. Det har gjorts flera spelfilmer och dokumentärer om den här händelsen, men den här dokumentären är den bästa skildringen jag sett av ämnet. Se den här på UR.
Nya Bondfilmen Skyfall spelar in i Istanbul just nu. Det blev lite för realistiskt häromdagen när en stuntman kraschade sin motorcykel inne i den Stora Basaren. Läs mer i Guardian. Ett 330 år gammalt skyltfönster gick i tusen bitar.
Får man skoja om vad som helst? En omöjlig fråga att besvara. Den kommer upp igen när Richard Linklaters nya film har premiär. Den heter Bernie och handlar om ett litet samhälle där stadens elakaste och rikaste kvinna blir mördad av stadens snällaste och trevligaste person, begravningsentreprenören.
Allt är tydligen sant.
Här är en lång, intressant artikel från New York Times som berättar historien från insidan, av en journalist som råkar vara mordoffrets systerson.
Ena veckan blir Dustin Hoffman intervjuad i Svenska Dagbladet och berättar att TV-mediet är det bästa för skådespelare, nästa vecka är hans serie nedlagd. Luck heter serien som bara fick en säsong på sig. Den utspelar sig på en hästkapplöpningsbana och kunde kanske blivit något, men jag undrar. Är premissen så kul, egentligen? Boardwalk Empire har kämpat på med utstuderad och påkostad scenografi och några av mina favoritskådespelare (Steve Buscemi, Kelly Macdonald!) men den serien är totalt ointressant för mig ändå. Skälet för Lucks nedläggning anges vara att hästarna som är en viktig del av miljön farit illa och tre av dem dog under kort tid. Men en liten del är nog att serien fått samma kritik som Boardwalk Empire, berättelsen är för långsam och ointressant. Perfekt scenografi räcker inte, berättelsen är viktigare.
De senaste veckorna har jag plöjt igenom de fem första säsongerna av komediserien 30 Rock. I bra komediserier i allmänhet förstår man att berättelsen är allt och 30 Rock i synnerhet visar det extra bra. Inte många kronor har lagts på scenografin här, men varje avsnitt hinner berätta mycket mer än många dramaserier. Och Buscemi, som är en trägubbe i Boardwalk Empire, han har en återkommande gästroll i 30 Rock som är mycket mer levande. Nyligen Emmyprisade Peter Dinklage flimrar också förbi i ett 30 Rock-avsnitt. Han är bra där, som alltid, och en av få anledningar att titta på A Game of Thrones. Här är en ny intervju från New York Times. Tina Fey och de andra som gör 30 Rock har överhuvudtaget en fantastisk fingertoppskänsla för rollbesättning. Att ge Dean Winters från Oz rollen som Liz Lemons ex-pojkvän är genialt. Det verkar vara en medveten strategi att ge komiska roller till skådespelare som är mest kända för dramaroller. Det är bra tänkt. Något för svenska rollbesättare att ta efter.
Errol Flynn var en atlet innan excesserna tog över. Här är ett utdrag från en bok av en vän till Flynn. Boken heter The Wimbledon Final That Never Was och författaren heter Sidney Wood. Han var en av sin tids bästa tennisspelare och vann bland annat Wimbledon 1931. En gång var det nära att Wood och Flynn deltog i US Open som dubbelpar. De kvalificerade sig, men ställde aldrig upp.
Läs Flynn självbiografi, My Wicked, Wicked Ways, postumt publicerad, liksom för övrigt Woods bok.
Är det bara jag eller har Saturday Night Live blivit mycket bättre den här säsongen? Jag har följt SNL genom åren, när möjlighet funnits med mitt kanalutbud, men ett tag tyckte jag att det som skulle föreställa humor var helt trist. Men nu, det senaste året har de varit på topp. Delvis har det att göra med att Kanal 6 sänder väldigt nya avsnitt, bara en veckas väntan, så det aktualitetsbundna materialet känns fräscht, men materialet är absolut över lag bättre nu än för några år sedan. Senaste avsnittet med Zoey Deschanel var en riktig höjdare. Överraskningsgästerna Jean Dujardin och Nicolas Cage var helt fantastiska och Clint Eastwoods Chrystler-reklam var nästan lika snygg som originalet och mer innehållsrik. Lägg till det en tidlös His Girl Friday-sketch och sköna ZD så blir det en nära nog perfekt SNL-show, i mina ögon (musikartisten glömmer vi).
Reaktion och motreaktion. När den digitala tekniken ger nya möjligheter med exempelvis 3D kommer motreaktionen, hyllningar och prisregn över stumfilmen Artisten. Här är huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin i Saturday Night Live. (Dubbad till franska för extra effekt!)
Nästan gammaldags musik, stämsång som magiskt trick – hur kan det låta så tight? – i klass med Everly Brothers och Beach Boys. Publiken äldre än artisterna men artisternas uttryck helt tidlöst. Många av de nyskrivna låtarna kunde lika gärna skrivits på tjugo- trettiotalet, eller ännu tidigare. Underbart att ren musik utan tingeltangel kan slå så hårt som FAK verkar göra just nu. Samtidigt som de spelade i Lund syntes de i Skavlan på TV. Det är väl ett kvitto på framgång så gott som något. Skavlan gjorde sig onödigt korkad, tycker jag, eller är han sån? (Kände ni till Patti Smith innan ni skulle sjunga för henne?)
Men bandet gör sig bra i alla sammanhang, stora som små. Världens scener ligger för deras fötter. Hurra för det. Det är bara en tidsfråga innan de gästar på en Emmyloukonsert.
Dox fortsätter leverera fascinerande dokumentärer. Synd att de inte marknadsförs lite bättre i tablån, men bra att de finns på SVT Play i en månad. I den alldeles nya Knuckle (biopremiär i USA december 2011) får vi en inblick i livet hos resandefolket på Irland. Filmaren Ian Palmer har följt några resandefamiljer i över tio år. Han dokumenterar deras pågående fejder som hela tiden utmynnar i planerade slagsmål, boxningsmatcher utan handskar. Fejderna är generationer gamla och eldas på med hån och smädelser som skickas med videoband mellan familjerna (nuförtiden facebookar de kanske sina utmaningar till varandra). De här männen är mycket lättkränkta. Det ska inte mycket till för att de ska utmana varandra på slagsmål. Kvinnorna som kommer till tals är rätt trötta. Men det finns pengar i boxningsmatcherna. Varje familj samlar ihop en ansenlig pott som måste matchas av motståndaren. Vinnaren tar allt. Den högsta potten som redovisas i den här filmen är 120 000 pund Det är inte småpotatis. Det är en ganska unik inblick vi får i resandekulturen. Märklig för en utomstående men helt logisk, förstår man, för de som lever i den. Filmskaparens uthållighet är imponerande, tio år och mer än det, redigerat till en nittio minuter lång film som berättar något nytt.
1997 upplevde jag en del av den skottska armen av resandefolket. Jag vet inte om de är släkt med irländarna, men det är väl inte omöjligt. Jag såg en man vid namn Duncan Williamson på en festival för muntligt berättande i Wales. Han är helt klart bland de bästa, om inte den allra bästa muntliga berättaren jag sett. Han var helt naturlig på scenen, så avslappnad och säker i sitt berättande, han var en trollkarl som förhäxade sin publik. Så kändes det. Han hade så många historier att välja på och han kunde kombinera dem med varandra och anpassa dem till miljön han uppträdde i. Han var fantastisk helt enkelt, och han tillhörde resandefolket i Skottland. Inom storytelling-communityn ansågs han vara den största. Han dog 2007. Men hans är en annan historia. Se Knuckle på SVT Play, det kommer ni inte att ångra.
1990 kom Twin Peaks och bröt ny mark för hur en TV-serie kan se ut. Samtidigt kom en annan serie som också visade vägen för hur TV-drama kunde göras. Den hette Northern Exposure och visades på TV3 i Sverige. Mycket överraskande ser jag att den nu, tjugo år senare, börjat visas på SVT, sent på eftermiddagen och tidigt på natten. Mycket lite information finns om serien på SVT, och det var en slump att jag slog på TV:n och upptäckte att serien börjat visas. Den svenska titeln är Det ljuva livet i Alaska men programmet finns inte med i SVT:S egen lista över vad som sänds i kanalerna. Inte går den på SVT Play heller. Varför sända något man inte informerar om? Det här är riktigt bra TV.
Serien har en lätt sagostämning, men inga obehagligheter eller mysterier á la Twin Peaks. Premissen är att en nyutexaminerad läkare från New York kommer till en liten håla i Alaska. Han har fått sin läkarutbildning genom ett stipendium som stipulerar att han måste arbeta i detta samhälle i Alaska i fyra år innan han är fri att arbeta var han vill. Bryter han kontraktet får han böta 10 000 dollar och arton års fängelse…
Alla karaktärerna i samhället är just Karaktärer med stort K, tydliga, kanske övertydliga men intressanta och underhållande på ett sätt som inte visats på TV tidigare, tror jag. ”Riktiga” människor i en sagoaktig värld. Det var en väldigt lyckad kombination. Genom New York-läkarens ögon möter tittaren vildmarken och de människor som bor här ute. Jag var lika engagerad i Northern Exposure när det begav sig som i Twin Peaks. Eftersom TP var mer extrem så blev den en del av kult-kanon medan NE inte blivit en del av den allmänna TV-historien på samma sätt. Men det finns många som har ett passionerat förhållande till serien fortfarande, det märks ute på nätet. Det är många som skriver att detta är den bästa TV-serien någonsin.
Skådespelarna var mycket bra och flera av dem har haft fina karriärer inom televisionen. Läkaren spelades av Rob Morrow som gjort flera framgångsrika (men inte lika bra) serier, och ibland är han med i stora biofilmer också (Quiz Show, The Bucket List).
Om ni skulle hamna framför TV:n vid femtiden på eftermiddagen eller halv tolv på natten så kan ni få se riktigt bra TV. Undrar om SVT planerar att sända alla sex säsongerna. Det vore något.
Olof Wretlings vinterprogram var verkligen bra. Lyssna här. Och nya omgången av Dafo är också riktigt bra. Mattias Fransson ger serien ytterligare en dimension. Olof, Sven och Mattias skulle göra en fantastisk julkalender för alla åldrar, om de fick möjligheten. Det som är ett problem för de flesta kalendermakare, att hålla en lång berättelse vid liv genom 24 korta avsnitt, skulle vara en tillgång för Dafogänget. På SVT Play finns flera avsnitt av omgång 2 att se ännu några veckor.
Här är en bra intervju med Alan Moore i The Guardian. Han kommenterar bland annat Occupy Wall Street-rörelsens användande av Guy Fawkes-masken. Det var ju Moore som introducerade masken som symbol för folkmotstånd i boken V for Vendetta. Det ironiska är att den mask som demonstranterna använder är merchandise för filmen V for Vendetta, så varje gång en antikapitalismdemonstrant köper en sådan, så göder han storbolaget TimeWarner, som äger rättigheterna till filmen.
Alan Moore är känd för att ofta komma i konflikt med sina arbetsgivare. Han äger inte rättigheterna till många av sina verk. Han blir tillfrågad om han inte kastar ut barnet med badvattnet när han tar strid när hans böcker blir filmer.
”Well, I don’t own the baby any more. During a drunken night it turned out that I’d sold it to the Gypsies and they had turned my baby to a life of prostitution. Occasionally they would send me glossy pictures of my child as she now was, and they would very, very kindly send me a cut of the earnings…”
Upptäckte nyligen en väldigt trevlig nättidskrift som heter Flavorwire. Här är en artikel om en viss sorts författare som man gillar för det mesta, men som andra kan tycka illa om pga deras framtoning. Som så ofta på sistone talar jag om Miranda July och hennes likasinnade. På annan plats i tidskriften/bloggen/sajten Flavorwire finns fotnoter till varje avsnitt av Bored to Death. För den som verkligen inte vill missa några litterära, geografiska eller andra alluderingar i denna litterära komediserie så finkammar Flavorwire varje avsnitt och visar på mer eller mindre obskyra hänsyftningar Jonathan och de andra gör. Man kan känna sig duktig och säga, ”det visste jag redan” eller så kan man lära sig något nytt.
Hunter S Thompsons roman The Rum Diary har blivit film med Johnny Depp i huvudrollen. Boken finns redan på svenska och jag har den till salu på mitt antikvariat. Det är begripligt att boken, som Thompson skrev i början på sextiotalet, fick ligga orörd i en låda i trettio år innan Depp tillsammans med Hunter hittade den en dag när de rotade runt på vinden. Det är en halvbra bok, inte i Thompsons vanliga klass. Filmen verkar sevärd men inte fantastisk. Det bästa är att Depp lyckats locka Bruce Robinson tillbaka till regissörsstolen. Hoppas att detta är början på en lysande höst för regissören till Withnail & I och att han får skriva och regissera fler filmer framöver.
The Guardians kulturjournalister väljer favoritfilmer. Tidigare har flera av mina egna favoriter valts, filmer som inte känns som de mest uppenbara valen, som Beautiful Girls, American Splendor, Broadway Danny Rose… Igår valde Jonathan Hayes The Princess Bride, eller Bleka dödens minut som den svenska titeln är. Det var på den tiden utländska filmer och TV-serier fick svenska titlar. The Trip skulle ha fått heta Matresan, till exempel. The Princess Bride är en osannolik och härlig äventyrsfilm i regi av Rob Reiner. William Goldman skrev boken som blev film femton år senare, 1987, med manus av honom själv. Jag upptäckte boken via en udda antologi i början på åttiotalet, The Best of All Possible Worlds. Där hade redaktören, Spider Robinson valt ut ett antal favoritberättelser och låtit dessa författare välja en av sina favoritnoveller. Robinson fuskade lite och tog fäktningskapitlet från The Princess Bride istället för en novell. Tacksam är jag, som genast gav mig ut och köpte boken. Som i de flesta fall så är boken bättre än filmen, även om filmen är mycket bra. Boken är spännande på riktigt även om den också är rolig. Filmen är mer en blinkning till hela äventyrsgenren medan boken både skojar och är allvarligt spännande på samma gång. År 2000 köpte jag The 25th Anniversary Edition av boken. Det är helt klart den utgåvan man ska ha. Här finns ett nytt förord där Goldman berättar om bokens långa väg till filmduken och bäst av allt så finns det ett kapitel från Morgensterns uppföljare, den vi trodde hade förkommit, som heter Buttercup’s Baby. I och med The Princess Bride hittade William Goldman en del av sin kreativitet som han inte varit nära sedan dess. Boken är en helt egen skapelse som inte liknar något annat han har skrivit och jag tror honom när han säger att det är det han är mest stolt över att ha skrivit, trots att han vunnit två Oscarstatyetter och flera andra priser.
I kommentartråden till Guardiantexten nämner någon filmen Stardust, regisserad av Matthew Vaughn med manus av JANE Goldman (inte släkt! men gift med Jonathan Ross) efter Neil Gaimans roman. Det är en utmärkt jämförelse. Den har samma kvalitéer som The Princess Bride. De är både riktiga sagor men lyckas ändå överraska och vara trovärdiga i sitt universum. De har också samma sorts humor som gör att tittaren kan vara lugn och inte bli riktigt rädd fast det ser mörkt ut för våra hjältar.
The Princess Bride var ingen omedelbar succé men den har vunit publik genom åren och nu är den i det närmaste ett fenomen. Och även om den inte slår boken så är det en väldigt sevärd film som jag gärna ser om då och då. På rätt humör och i rätt sällskap försöker jag alltid få in replikerna ”As you wish” och ”Inconceivable!” så ofta jag kan. Flera av skådespelarna träffades häromdagen för att fotograferas till Entertainment Weekly. Samtidigt blev de intervjuade på Good morning America. Så Bleka Dödens Minut verkar vara nu, trettioåtta år efter boken och tjugofyra år efter filmen.
Lagom tills jag köpt The Trip-DVD:n så börjar SVT visa serien. Tid: torsdagar 22.45. Programläggarna måste anse att det är farligt att skratta, för det mesta av det jag finner roligt visas vid den tiden på kvällen. Gavin & Stacey, Bored to Death, Larry David… Även en bokhandlare behöver stiga upp tidigt på morgonen. Våld anses inte lika farligt, True Blood visas 22.00. Larry David och Bored to Death har lite naket och runda ord, men The Trip är ju totalt harmlös. Okej, sändningstider är inte lika viktiga längre i och med SVT Play, men ändå, det känns dumt. I fallet True Blood och Bored to Death är det rent korkat att inte börja med Bored 22.00 och sluta med Blood 22.25.
David Lynch är gästredaktör för film och musik-avdelningen på The Guardian den här veckan. Flera spännande artiklar skrivna utifrån Lynchs direktiv. Dessutom intervju om hans nya skiva. Och glädjande nyheter om återfunnet material från Blue Velvet. 50 minuter bortlippta scener – som ska förbli bortklippta men som ändå ska göras tillgängliga på nyutgåva av filmen.
Det får inte gå för bra. Både kritikersuccé och folkligt. Klungan har enligt lyssnarna gjort tidernas roligaste radio i Mammas nya kille, spelat för utsålda hus runtom i Sverige och gjort framgångsrik TV med Ingen bor i skogen och Dafo. Det måste gå att hitta något fel, eller hur? Sydsvenskan försöker desperat hitta något att klaga på. Torftigt och förutsägbart. Av Sydsvenskan, alltså, inte Klungan.
Det här inlägget handlar om poliser i konstiga ställningar, men det börjar någon helt annanstans.
Jag kunde gå på fest på fredagkvällen, men eftersom jag var tvungen att stiga upp halv sex på lördagen för torghandel, valde jag att stanna hemma och titta på Mulán med dottern. Det är inte någon av de mest hyllade Disneyfilmerna, men den är riktigt bra, tycker jag. En ung flicka tar sin pappas plats i armén som ska försvara landet mot Hunnerna. Hon måste skydda sin identitet, annars dödas hon, hon måste visa sig minst lika stark som männen i armén annars anas oråd… Episkt och jättespännande.
När dottern somnat fortsatte jag filmkvällen med Funny People på Trean. Jag hade tänkt slå över till Trême när den började, men Funny People var faktiskt så bra att jag följde den till slutet, trots alla reklamavbrott. Det är Judd Apatows tredje film som regissör efter 40-Year Old Virgin och Knocked Up. Filmen gapar efter ett stort stycke och alla smulor går väl inte ner i strupen, men ganska många. Adam Sandler spelar en komiker i fyrtioårsåldern vid namn George Simmons som nått fantastiska framgångar. Han gör fjantiga men framgångsrika filmer. Sandler spelar alltså en version av sig själv. Det visas klipp från filmerna som gjort Simmons så framgångsrik och det är också versioner på Sandlerfilmer: En bebis med en vuxens huvud är en variant av Billy Madison, Simmons gör en figur som heter Merman som alltså är en manlig sjöjungfru (sjöjungman?). Sandlers film Waterboy blir Merman. Och så vidare. Men det här är bara början. Filmen handlar lika mycket om en figur spelad av Seth Rogen. Han jobbar på snabbmatsrestuarang men strävar efter att bli stå upp-komiker. Han bor tillsammans med två andra komiker, Jonah Hill, som klagar på att Rogens karaktär gått ner i vikt, en smal kille är inte lika rolig som en tjock och Jason Schwartzman, som är den i trion som kommit längst i karriären då han fått en roll i en sitcom som heter Yo, Teach! Han låter lönecheckarna om 25 000 dollar per vecka ligga framme och skräpa för att visa hur bra det går för honom. Trion är vänner men kämpar samtidigt om samma uppdrag på stå upp-scenen och i komikervärlden. Dessa två världar kolliderar då Simmons får cancer och Rogens karaktär blir hans assistent. Förvecklingar, Simmons är ett kräk, men sjukdomen gör att han omvärderar sitt liv samtidigt som han hjälper Rogens karaktär att bli en bättre komiker, Simmons försöker återvinna sin ungdoms kärlek, han provar ny medicin… Puh, det blir lite för mycket, men det mesta funkar ändå. Många roliga cameos också, Eminem, James Taylor, många gamla SNL:are och andra komiker som spelar sig själva. Och fast regissören hävdar att filmen är fiktion så känns den i många stycken ärlig i skildringen av komediscenen. Simmons ungdomsflamma och hennes två barn spelas av Apatows riktiga fru och barn; Apatow och Sandler delade lägenhet och försökte etablera sig på stå upp-scenen i början på nittiotalet. Så mycket är nog sant. Jag gillade den här filmen överraskande mycket. Det enda som inte föll mig i smaken var stå-upp-rutinerna som Sandler och Rogen bjöd på. Inte kul.
Kolla trailern här som berättar hela filmen på 214 sekunder:
Klockan var ett när filmen var slut. Jag borde flytta min bil på datumparkeringen, men jag orkade inte. Lika bra att sova några timmar och stiga upp kvart i fem och flytta den innan jag åkte till torget med hustruns Saab, som jag lånat de senaste månaderna. Men egen bil borde skrotas eller helrenoveras. Jag gick och la mig, lyssnade på nattradion och hörde där ”Where do you go to my lovely” med Peter Sarstedt innan jag somnade. Det är en härlig låt och den var aktuell för mig eftersom Jason Schwartzman använder den som bakgrundsmusik vid känsliga ögonblick i verkligheten i filmen The Darjeeling Limited (och dess förfilm Hotel Chevalier, som ni kan se här:)
The Darjeeling Limited såg jag för en dryg vecka sedan, och nyss var Jason Schwartzman på TV:n i Funny People. Hur ofta spelas Peter Sarstedt på radion? Hur ofta lyssnar jag på radio? Jag vaknade några timmar senare, kvart i fem och skyndade mig upp. Parkeringsvakterna i Ystad är notoriskt ivriga, så att de skulle vänta klockan fem en lördagmorgon vid en bil som skulle vara felparkerad en minut över fem är inte alls orimligt.
Det var klar himmel men väldigt mörkt. Kallt var det också. På min gata hade bilarna klarat sig från frost, men i villaområdet där Volvon stod var alla bilar helt igenfrostade. Jag började med att skrapa rutan på Volvon innan jag kopplade in startkablarna mellan Saaben och Volvon. Saaben stod och puttrade medan jag startade min egen bil. Sedan stängde jag av motorn på Saaben, tog kvickt bort kablarna, stängde huvarna och körde iväg med Volvon. Jag hade inte skrapat så värst mycket, så sikten var nära noll. Det lilla utkikshålet frös snabbt igen, så jag var tvungen att slå på vindrutetorkarna på max för att ha någon sikt under den korta färden. De flesta platser på gatan var tagna så jag fick ställa mig längst bort. När jag steg ur bilen såg jag att en annan bil kört fram till Saaben hundra meter bort. Det var en stor bil och den stod precis bredvid Saaben, som ju stod på fel sida gatan eftersom jag varit tvungen att ställa den nos mot nos med Volvon för att startkablarna skulle räcka. Klockan var fem, jag var övertygad om att det var parkeringsvakterna. Bilen tände helljuset och bländade mig där jag gick mot min bil. Vandringen kändes lång men jag ville inte gå snabbare heller och erkänna att helljuset stressade mig. När jag kom fram kunde jag fortfarande inte se vad det var för bil som lyste på mig. Det var så förtvivlat mörkt. Hela situationen började kännas drömlik. Jag satte mig i Saaben och körde iväg.
Den stora bilen följde efter. Den blinkade med helljuset. Jag stannade och steg ur. Den stora bilen stod bakom mig. Jag gick fram till den och såg nu att det var en polisbil. Jag har aldrig sett en SUV-polisbil tidigare, men det här var en sådan. Jag gick fram till förarsidan. Rutan gled ner. Där inne satt två kvinnliga poliser. De såg unga ut. Läppglansen glänste när föraren log mot mig i den tidiga morgonen.
”Vi har låst in oss”, sa polisen. ”Vi kommer inte ut ur bilen.”
Vad svarar man på det? Någonting kvickt eller ingenting alls? Jag hann inte välja innan polisen fortsatte: ”Den där bilen har körförbud sedan i juni. Och det är inte din.”
”Nej, det är min frus”, sa jag, uppriktigt förvånad. Jag kom tydligt ihåg hur vi besiktigade bilen i våras. Hur kunde den ha körförbud?
”Ska du till jobbet, eller?” undrade polisen?
”Nej, jag bara flyttade min bil på datumparkeringen”, sa jag. ”Nu är jag på väg hem.”
”Du slipper böter nu, men sedan fixar du det här, va?”
”Ja, det är klart.”
Jag satte mig i bilen och körde hemåt. Polisen följde efter så att jag verkligen körde hem och inte till något jobb. Varför kollade de inte mitt körkort? Jag kunde ju vara vemsomhelst. Hur kunde poliserna vara inlåsta i sin egen bil? Varför var det så förtvivlat mörkt? Allt det här var kanske bara en dröm? Jag låg kanske i TV-soffan och sov? Det har hänt förut. Fast då brukar jag vakna.
Jag vaknade faktiskt i soffan, men det hade inte varit en dröm utan jag behövde vila en halvtimme till innan jag körde till torget. De kvinnliga poliserna som låst in sig i bilen, körförbudet, Sarstedt, allt var sant. Tur att jag inte gick på festen, då hade jag missat den här upplevelsen.
Kommer Mirandy July till Stockholms filmfestival? Hoppas det. Här är en artikel i The New Yorker där hon berättar om dagen då hon blev vuxen. Sydsvenskan skriver om boken The Steal, som har liknande tema.
Två biofilmer i veckan, det var länge sedan. Först Midnight in Paris av Woody Allen. Oförställd nostalgi med en rolig knorr på slutet. Väldigt välspelad Ernest Hemingway och ett härligt elakt porträtt av skäggig besserwisser av Michel Sheen.
Sedan The Trip på Scala. Filmen är en sorts fortsättning på filmen Tristram Shandy. Michael Winterbottom, som gjort en dygd av att hoppa mellan genrer (det är en dygd) tar den filmens två huvudrollsinnehavare och låter dem spela sig själva, Steve Coogan och Rob Brydon och åka på kulinarisk resa i norra England. De sitter i bilen och pratar, de sitter på restaurang och pratar, de besöker Bolton Abbey och pratar… Det händer inte så mycket, men det är extremt underhållande hela tiden. Bland annat försöker de imitera Woody Allen.
Och Steve Coogan ondgör sig över att Michael Sheen får alla roller han, Steve, borde få. Hah! Så man får tänka sig Steve Coogan i Midnight in Paris. Om Woody ser The Trip ger han kanske en roll till Steve i nästa film…
Egentligen är detta en TV-serie i sex avsnitt, men det funkar som film också. Ni vet att jag älskar Rob Brydon och Steve Coogan är också värd kärlek. Gå och se.
The Guardian berättar det vi fruktade, att David Nicholls bästsäljare för alla sorters läsare, One Day, blivit en ganska intetsägande film. Nicholls själv skrev manus och Lone Scherfig regisserade, så det är svårt att klaga på manus och regi. Anne Hathaway kändes omedelbart fel som Emma, men hon gjorde tydligen inte bort sig heller. Felet verkar vara strukturen, som är så perfekt för boken. En dag, samma dag, den femtonde juli, skildrad över tjugo år. Den rigida strukturen ryms inte i knappt två timmar film. Kanske var Nicholls inspirerad av filmen När Harry mötte Sally… Den är inte lika bunden och är helt säkert en bättre film. Här skriver Peter Bradshaw och här skriver Brian Cox som avslutar med: ”As it is, one of the most perceptive books of our age has been turned into just another romcom, and not even a very good one.”
Nicholls blir intervjuad här och han säger det som tydligen märks i filmen, att det kanske är smart att låta någon annan skriva manus på ens egen bok istället för att göra det själv: ”I enjoyed doing it, but I think a fresh pair of eyes isn’t the worst thing in the world. You can never quite shake off the book, and when something isn’t working in the script, there’s a voice in you head saying: well, it worked in the book. I cling to things a little too tightly because I wrote them.”
Här är ett klipp från den tidigare omnämnda Allsång i Slottsskogen med Prince. Ni får köra det i helskärmsläge om ni ska se något. Konstigt bildformat. Klippet där Kanye West hoppar upp på scenen har tagits bort, som ni kan se, och detta klipp kommer snart också att försvinna. Prince är väldigt duktig på att släcka oauktoriserade filmer på youtube och annorstädes.
Här är förresten en bra intervju från juni i år. The Guardian, förstås.
Sista säsongen av In Treatment började idag. Missa inte. Följ på SVT Play om ni, som jag, inte orkar vara uppe så sent som SVT sänder serien. Till denna säsong har producenterna – med Gabriel García Márquez’ son i spetsen kan man förmoda – tagit hjälp av författaren Jhumpa Lahiri för att skapa en av säsongens fem historier. Resultatet verkar efter första avsnittet bli mycket bra. Läs mer i New York Times.
I morse tittade jag på Miranda July när hon svarade på mer eller mindre begåvade frågor på Facebook. Ni kan också titta här, även om ni inte är Facebookare. Nu hittade jag en ny artikel i New York Magazine där en skribent utsätter Miranda July för hennes eget sätt att interagera med sin publik. Ganska roligt experiment, tycker jag. Skribenten är inte någon fan av Miranda, han har till och med skrivit en (mild) hatsång mot henne. Men hon tar hans låt och gör den till sin. Bra jobbat.
Ny film som författare, regissör, skådespelare: The Future. ”Forty is basically fifty… I’ve been gearing up to do something really incredible for the last fifteen years.” Här en förhandsrecension. Filmen går upp på amerikanska biografer den 29 juli. Till Sverige kanske till Stockholms filmfestival?
Frågestund på Facebook. Välfylld egen hemsida, välfylld The Future-sida… Ett tag undrade jag var hon blivit av efter No One Belongs Here More Than You. Men det var inte Miranda July som höll en låg profil, det var jag som inte tittade på rätt ställe. Hösten tillhör henne.
Det som nyligen bara var ett förslag verkar nu vara bestämt. Tom Hanks produktionsbolag ska utveckla Neil Gaimans roman American Gods till en TV-serie för HBO. Här är bra info, men många skriver om det idag. Sex säsonger är planerade, men det finns bara en bok. Jag gillar Gaiman och skriver ju om honom ganska ofta här. Just det här projektet är jag ännu inte helt såld på. Finns det så mycket att hämta i den boken? Jag tycker att det känns som en variant på Heroes. När man saknar en riktig story kan man kasta in en ny superhjälte eller i det här fallet, en ny gud, och så har man ett avsnitt räddat. Fullt med cgi, förstås och mindre drama, mindre berättelse.
Tom Alandh har gjort många minnesvärda dokumentärer. En av de allra bästa handlade om Rickard Flinga, en svensk medborgare uppväxt i Sydamerika och USA, som aldrig satt sin fot i Sverige. Han mördade en man och satt i fängelse i Texas i tjugo år. Sedan utvisades han till Sverige, ett land han aldrig besökt. Hans livs historia är värd att berätta. För flera år sedan var Tom Alandh gäst på frukostmötet i hamnen i Simrishamn. Jag såg till att han kom upp till mig på torget, för jag ville visa honom en bok som Rickard Flingas pappa hade skrivit. En saga, illustrerad av Flinga dä själv, och även tryckt och distribuerad av honom själv. Alandh blev ganska förvånad när han såg boken. ”Den där fick jag titta på på KB, med vakter i rummet”, sa han. ”Det kan inte finnas många exemplar av den kvar.”
”Men här finns ett”, sa jag.
Redan då, för sex-sju år sedan arbetade Alandh med uppföljaren till Flingadokumentären. Man ville verkligen veta vad som hände sedan med Rickard Flinga. Han skrev en bok själv, men den sa inte så mycket. I kväll visas ”Drömmen om Sverige” på SVT2 kl 20.00. Då får vi veta hur Flinga anpassat sig till livet i Sverige.
Sömnlös lördagsnatt. TV. Leonard Cohen. Vad ung han ser ut. En dokumentär från en Europaturné 1972, men filmen är ny, dvs har inte färdigställts förrän nu. Bird on a wire heter den och visar den store diktaren och artisten i ett mycket nära porträtt. Nästan för nära. Kameran följer t o m in i duschen. Filmen fångar turnélivets härlighet och elände och vi lär oss lite om vad det är som gör Cohen så stor otroligt bra. Missa inte.
Jag säger: Missa. Inte. Finns här på SVT Play till den tredje juli.
Nu tipsade Klingan om samma dokumentär. Great minds think alike, right?
Jag köpte ett antal filmer i Istanbul, men tyvärr ingenting av Nuri Bilge Ceylan, som vann Grand Prix vid filmfestivalen i Cannes för en liten stund sedan. DN berättar. Det är det näst finaste priset efter Guldpalmen. Filmen heter Once Upon a Time in Anatolia. Här är regissörens egen hemsida. Och här är trailern till den prisvinnande filmen. Jag skrev om trailern till Priest för någon vecka sedan, och den var ju förskräcklig. Den här är ofantligt mycket bättre. Helt rätt tempo och ljud. Den förmedlar löften om storslagen konfrontation, men den visar ingenting, ingeting. Precis så retar man i alla fall mitt intresse att gå på bio.
En riktigt bra bok blev en riktigt bra film i och med Lynne Ramsays Morvern Callar efter Alan Warners roman. Den kom 2002. Före den gjorde hon The Rat Catcher 1999. Men vad hände sedan? Tydligen planerade hon att göra film på The Lovely Bones, men boken blev för framgångsrik, så större fiskar – hajar – tog hand om den godbiten, och allt jobb Lynne Ramsay lagt ner gick om intet. Nio år efter sin senaste film är hon tillbaka med något som verkar riktigt bra, ännu en filmversion på en roman, denna gång We Need to Talk About Kevin efter Lionel Shrivers bok. Ramsay är en stor konstnär, så jag är helt säker på att denna film är fantastisk. Första visningen nyss i Cannes.
Kino är obligatorisk lyssning för den filmintresserade. Märkligt att det bästa och enda filmprogrammet på svenska är på radio och inte på TV. Från Cannes sänds program, men man bloggar också. Läs om filmer och filmfolk i Cannes här.
De tecknade serierna fortsätter att dominera vita duken. Nu kommer Priest med Paul Bettany i titelrollen. Filmen baseras på en sydkoreansk tecknad serie som jag inte var bekant med tidigare.
Några brittiska filmstudenter fick tävla om att komma till Hollywood. De skulle redigera om den officiella trailern till filmen. Se dem arbeta här.
De ser ut som tre filmkaraktärer själva, tycker jag. Men det är väl meningen. En lyckad trailer måste gå emot förväntningarna från publiken. Har du ett monster i filmen, visa det inte i trailern. Är det mycket slagsmål i filmen, snacka om det, men visa det inte. Visa näven som är på väg mot målet, men visa inte träffen. Eftersom filmen handlar om kampen mellan ont och gott i en Mad Max-aktig värld med mycket action, så tycker jag att trailern skulle varit lugn, med få klipp och långsamma bilder. Möjligen kunde ljudet gått emot bildsättningen. Men både den officiella trailern och de tre filmstudenternas versioner fläskar på med allt vad de har. Visar monstret, visar slagsmålet, en faslig massa klipp. Övertydligt. Kanske är målgruppen sådan att den ska skrivas på näsan, men det tror jag inte. Roy Andersson skulle gjort trailern. Då hade i alla fall publiken första veckan blivit en annan än den blir nu.
Här är de tre omredigerade trailerna.
Paul Bettany är en av de där skådisarna som alltid är kul att titta på, i stort sett vad de än gör. Tennistokig som jag numera är, är min favoritfilm med Paul Bettany för tillfället Wimbledon. En charmig bagatell, som det heter.
Problemet med den här trailern är att den berättar i stort sett hela filmen, men ni har redan sett den. eller hur?
Dylan Moran var på Konserthuset i Malmö i fredags. Mycket underhållande. Han kör en vända i norra Europa innan den nya showen kan presenteras för den brittiska publiken. Han är så väldigt säker och lyckas hålla intresset hos publiken hela vägen i nittio minuter (med en paus i mitten). Men texten är inte fokuserad än. Han litar inte på den. Till en början försöker han köra det nya materialet men ju längre kvällen lider faller han tillbaka på säkra saker. Känns det som för mig. Jag är absolut ingen Moranexpert. Detta är första gången jag ser honom live.
Anledningen att jag gick på denna stå-uppföreställning är att Dylan Moran är mannen bakom Black Books, tidernas bästa (och kanske enda) komediserie som utspelar sig i antikvariatsmiljö. Moran spelar Bernard Black, som älskar böcker, vin och cigaretter men inte är lika förtjust i människor. Jag vill inte säga att jag känner igen mig men… En del är väldigt sant, tyvärr. ”You’re a freak, Bernard.” ”I know, but I have rights.”
Jag läser i tidningen att Anders Jansson och Johan Wester testar en ny programidé live som heter Fantasi & Fakta. På beskrivningen låter det ganska likt det brittiska programmet Qi. (Quite interesting), som leds av Stephen Fry och har Bill Bailey och Alan Davies som stadigt återkommande gäster.
I det här provprogrammet som görs av Fantasi & Fakta medverkar bland andra Martin Ingvar och Johanna Koljonen. Både är också med i Regeringens kommitté för litteraturens ställning.
Om det är ett Qi-liknandeprogram så tror jag inte att kommittémedlemmarna är rätt personer för panelen. Wester och Jansson borde vara med själva.
Jag läser i dagens SvD att Tom Hanks får en roll i filmatiseringen av David Mitchells mäktiga fragmentroman Cloud Atlas. Som jag tidigare skrivit regisserar Tom Tywker tillsammans med syskonen Wachowski. Det kommer att bli intressant. Alla förutsättningar finns för en kioskvältare med konstnärliga ambitioner. Något som Oscar-juryn gillar. De tycker också om en comeback, och visst vore det fint att se Lana och David Wachovski ta emot en Oscar för bästa regi? Fler rykten om fina skådisar som kanske kommer att medverka här.
Jag har lyssnat på mycket radio i mitt liv. Jag försöker fortfarande göra det, men det blir allt svårare. P1 är bra ibland, Klingan, Wermelin, Felicia följer jag. Men sedan är det inte mycket mer. Var finns den intelligenta skvalradion? Smart snack, trevlig musik? Inte på svensk radio, i alla fall. Men vi har ju internet och där finns allt. Som BBC. Radio 4, till exempel. I skrivande stund lyssnar jag på Loose Ends med Peter Curran. Inte skrän och idiotier á la Morgonpasset. Men inte dammigt heller. Kul, snabbt, intressant. Lyssna på Radio 4 här.
…kan man läsa om här. I sommar syns han som Heimdall i Kenneth Branaghs hollywoodfilm Thor. Bara det gör den filmen värd att se. Sån hatt vill jag också ha.
Kick-Ass kunde varit en perfekt film i sin genre, men den var för blodig och fel (och för många) människor dog för brutalt. Jag förstår att det är svårt att träffa rätt. Man vill göra en film som toppar allt som gjorts tidigare i genren, men går man för långt så stöter man bort för många tittare. I alla fall den här tittaren. Den var för magstark för mig, och även om den fick bra kritik så kunde den varit så mycket bättre om man bara ändrat ett par saker. Kick-Ass handlar om några vanliga människor som försöker agera superhjältar på riktigt. Det får förstås tragiska konsekvenser. Matthew Vaughn har tidigare gjort Stardust efter en Neil Gaiman-bok. Det är en riktigt bra saga i samma anda som The Princess Bride och med lika lyckat resultat. Exakt rätt tonträff. Inte töntigt fast det finns väldigt mycket som kan gå fel i karaktärer och story. Kick-Ass kunde blivit lika bra i sin genre, men tyvärr tar det explicita våldet överhanden och, som sagt, fel personer dör alltför våldsamt. Det funkar inte för mig. Nicolas Cage, allorstädes närvarande, spelar ovanligt nedtonat här.
Direkt efter Kick-Ass matade jag in Hot tub Time machine i DVD-spelaren. Samma här. Det kunde blivit en riktigt rolig film men den blev bara ljummen och frånstötande. Två karaktärsdrag som är svårförenliga, men HTTM är precis det. John Cusack spelar en av huvudrollerna och har producerat. Delvis påminner filmen om Grosse Pointe Blank som Cusack producerade och hade huvudrollen i för tretton år sedan. Återträff med ungdomskompisarna. I den filmen var han en lönnmördare, i HTTM ska han och några kompisar försöka få en suicidal vän på bättre tankar och de åker till ett semesterort för att partaja. När de sätter sig i bubbelbadet kastas de tillbaka i tiden till 1986. Puh. Helt idiotisk premiss, eller hur? Men den kunde funkat om man inte bestämt sig för att göra filmen som sämre variant på frat-party-film. Kroppsvätskor ur alla öppningar. Peggy Sue Got Married är en lysande film (hoppsan, där har vi Nicolas Cage igen) med en snarlik idé. Minus kroppsvätskor. Det som är bäst med Hot tub Time machine är skådespelarna. I varje enskild scen är det riktigt roligt att se dem. Allra bäst är en liten krummelurbiroll gjord av Crispin Glover. Han är inte med i särskilt många storfilmer och hans val av roller är rätt oväntade eller rent av underliga, men grejen med Glover är att han alltid är bäst. Vilken film han än är med i så stjäl han showen. Bevis? Vilken karaktär är roligast i Tillbaka till framtiden? Marty McFlys pappa, förstås, spelad av Glover. Det görs någon referens till den filmen i Hot tub Time machine, och det är ju kul.
Crispin Glover är en av mina favoritskådespelare. Han har också, i motsats till i stort sett alla andra filmskådespelare, lyckats hålla sig intressant i över tjugo år. Hemligheten är att dels inte göra särskilt många filmer, och dels göra det oväntade. Tidigare skrev han väldigt märkliga böcker. Nu har han också börjat göra film, här kan man läsa mer om dem. Men de visas inte på vanlig biograf och kan inte köpas på DVD. Nej, Glover turnerar med sina filmer, visar dem och berättar om dem. Ett nytt sätt för filmskapare att möta sin publik. Här är i alla fall en trailer för en av filmerna, It’s fine.
Första gången jag riktigt uppmärksammade hans talang var 1988 i River’s Edge. Tillbaka till framtiden var Michael J Fox’ film, även om det är pappans karaktär som står sig bäst när man ser filmen idag. Glover har råd att göra det som roar honom. Om han inte är med i Alice i Underlandet eller Bewoulf så gör han sådana här udda kortfilmer:
Det var många ord om två halvbra filmer, och några helbra skådisar. Sedan såg jag Hiss till galgen, Louis Malles långfilmsdebut från 1958. Det var något helt annat. Herre min skapare vilken bra film! Hela tiden oförutsägbar och nervig, vackert fotograferad, fenomenal musik av Miles Davis, infernaliskt konstruerad. Vilken pärla. Den kan väl Hollywood göra en remake på? I vår tid med mobiltelefoner så behövs det några andra lösningar i manus för att allt ska funka, men det går att lösa. Nicolas Cage spelar Julien, Crispin Glover spelar den tyske turisten, John Cusack kan få vara den självgode polisen. Amy Adams får Jeanne Moreaus roll och Ellen Page får göra blomsterflickan. Jag tror att vi har något här.
Här är en riktigt lång artikel, över 20 000 ord, från The New Yorker som berättar Paul Haggis’ historia. Han har gjort en rad bra och prisvinnande filmer, bland annat Crash (manus och regi), Million Dollar Baby (manus), In the Valley of Elah (manus och regi) och senast, The Next Three Days (manus och regi).
Men den här artikeln handlar mer om hans liv i scientologirörelsen. Det är en verkligt grundlig artikel. Den följer Paul Haggis utveckling parallellt med Scientologins. No stone is left unturned, som det heter på engelska. Alla får komma till tals. Vilka resurser den tidningen måste ha som kan genomföra ett reportage av den här kalibern. Oavsett vilket intresse man har av L Ron Hubbard och scientologi så är det en läsvärd text.
Om man som jag är starkt skeptisk till rörelsen så får man vatten på sin kvarn. Paul Haggis säger: “I was in a cult for thirty-four years. Everyone else could see it. I don’t know why I couldn’t.”
Jag såg Tangled igår, eller Trassel som den heter på svenska. Måns Zelmerlöw och Molly Sandén i de svenska röstrollerna. Det var en bra film, där man använde Rapunzelsagan på ett intressant sätt. Spännande och underhållande för hela familjen. John Lassetter är kungen av animerade filmer. Två invändningar, bara. För det första är Zelmerlöws röst inte den bästa för skådespeleri. Han liknar den tecknade figuren till utseendet men rösten låter tillgjord i de talade partierna. Det är förstås inte lätt, och Zelmerlöw var ett bra val på pappret, men inte i praktiken.
Min andra invändning gäller inte filmen utan reklamen innan filmen. Riktad barnreklam är förbjuden på TV, men på bio är den okej. Vilket inte är okej med mig. Bioupplevelsen är ju ännu mer övertygande än TV-upplevelsen, då borde det ju vara ännu mer förbjudet med barnreklam på bio, men icke. Och på TV är det bara TV4 som inte får sända barnreklam eftersom andra svenska kanaler är baserade i andra länder. Här skriver GP lite om detta. Var är EU-lagstiftningen när man för en gångs skull behöver den?? På bion igår gjordes bland annat reklam för Disney Channel. I morse när jag läste Sydsvenskan höll jag på att trilla av stolen när jag på kultursidan såg en notis med färgbild, som lika gärna kunde varit en betald annons, som talade om exakt samma sak som reklamfilmen på biografen dagen innan, nämligen att en ny TV-serie snart har premiär på Disney Channel. Nu är Sydsvenskans redaktion så där ofokuserad eller rent av virrig som jag skrivit om tidigare. Skulle det verkligen inte finnas någon annan barnkulturnyhet att rapportera idag än att Disney Channel finns? Galet, galet. Eller bara otroligt slött. Vet inte vilket som är värst.
Men Tangled är bra!3D-grejen tillför inget, men se den ändå. Gärna med originalrösterna.
För ganska länge sedan nämnde jag att Isabella Rossellini gjort en serie korta TV-program om djurens sexliv. Här skriver Guardian mer om det, intervjuar och visar klipp.
Här är de enda rörliga bilder som finns på Ballet Russes. Jag tror de enda. Klippet hittades nyligen och är från 1928. Det visar Serge Lifar som dansar i Les Sylphides. Det är knappt tio år sedan Nijinskij bröt ihop.
Lifar skrev en bra självbiografi som heter Mina liv. Kan tänkas att jag har den på antikvariatet. Ett eget exemplar har jag, som står i Nijinskijhyllan.
Igår åkte jag upp till Göteborg över dagen för att lyssna på Charlie Kaufman. Han var gäst på Göteborgs filmfestival för att ta emot ett nyinstiftat pris. Jag kan inte begripa varför någon som Charlie Kaufman åker över halva jordklotet till Göteborg av alla ställen. Kanske har filmfestivalen så gott rykte. Roligt i så fall. Kaufman är ju den filmförfattare som är den mest uppskattade i branschen just nu, i alla fall av kritiker och Cinemateketbesökare. Draken var fullsatt. Fredrik Sahlin, Roger Wilson, Peter Birro och andra filmexperter var i lokalen och lyssnade. Jag satt på fjärde raden. Snett framför mig satt en man i tjugoåttaårsåldern som såg ut att ha klätt ut sig sig Charlie Kaufman. Han hade samma burriga hår, samma sorts skägg, liknande kläder. Märkligt. Det var nästan så man ville tro att han skulle ingå i någon form av föreställning. Men så blev det inte. Istället inleddes samtalet med ett klipp från Adaptation där filmens karaktär Charlie Kaufman talar manusteori med sin tvillingbror Donald. Sedan berättade den riktige Kaufman att versionen av honom i Adaptation i stort sett var sann; de åsikter om manusförfattande som framförs i filmen är Kaufmans egna. ”I like the idea of density”, sa han. ”If I have a new idea I try to include it.” Fyll på med idéer, ju fler desto bättre, om de kan samverka, förstås. ”Forcing two ideas together…” var något han förespråkade. Två väldigt olika idéer kan tillsammans generera en ny sorts historia.
När publiken fick ställa frågor vaktade Kaufman sin tunga. Han högg inte på betet, varken när någon ville få honom att säga något negativt om Inception eller när någon ville veta mer om eventuella problem med att jobba med regissörer (underförstått George Clooney). Han sa något om att han inte vågade säga saker hursomhelst i denna tid när vartenda ord som yttras omedelbart sprids vidare över nätet på Twitter, Facebook och Youtube. Denna försiktighet bottnar kanske i en manusprojekt som han lär hålla på med som behandlar näthat. Ord i stridens hetta stannar på nätet för alltid. Man får akta sig.
Här rapporterar DN från Kaufmans Göteborgsbesök och här skriver Svenska Dagbladet. Här en intervju med mannen i Sydsvenskan.
Här är lite skvaller från LA Times om Kaufmans kommande projekt.
Och här är en intervju från 2009 som ger lite mer kött på benen om Kaufmans bakgrund och saker han inspirerats av. ”I don’t understand how Joel and Ethan Coen make, like, 20 movies a year,” he says, baffled. ”It’s mind-boggling. But I want to try to see if I can become like that.” He grins and pumps his fist unconvincingly. ”A go-getter!”
Kaufman gjorde ett mycket bra intryck på mig och jag är glad att jag gjorde den ganska långa resan från Ystad till Göteborg för att lyssna på honom. Jag hoppas att han lyckas med sin föresats att öka produktionstakten. Under samtalet i Göteborg berättade han i och för sig att han satt upp ett par pjäser efter Synecdoche, USA, så han sitter inte bara och stirrar på en vit skärm dagarna i ända. Men det lär dröja ett år eller två innan vi får se någon ny film med Kaufman som avsändare.
Cloud Atlas av David Mitchell var en bra läsupplevelse. Nu blir den kanske film. Den känns svårfilmad eftersom den spänner över flera hundra år och många platser. Romanen är konstruerad på ett annorlunda sätt. Den känns konstruerad, och det brukar inte vara bra, men den här gången fungerar det. I filmen funkar detta grepp nog ännu bättre. Jag tycker att det verkar lovande. Projektet har varit igång i flera år, och kanske kan filmandet dra igång snart.
Syskonen Wachowski regisserar tillsammans med Tom Tywker. Det är helt logiskt eftersom berättelsen består av flera totalt olika historier och stilar. Risken är att slutresultatet blir ett antal novellfilmer som inte känns naturligt sammankopplade, men vi får se. Det är ju kompetenta filmare, även om Wachowskis inte riktigt fått till det sedan de gick från bröder till syskon. Natalie Portman, James MacAvoy och Tom Hanks påstås vara bland de som ska vara med i filmen.
Här återberättar The Guardian vad Keanu Reeves sagt om projektet vid en föreläsning i England.
Jag såg nyss You Will Meet a Tall, Dark Stranger på Sveriges äldsta biograf, Scala i Ystad. Filmen var bra, som vanligt. Jag är när det gäller Woody Allen helt okritisk. Jag gillar allt han gör. Sorry, sådan är jag. Han inleder med att berättaren (inte Allen själv) citerar Shakespeares Macbeth: ”It is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.”
Många berättartrådar spinns, men det är sant att de på slutet inte betyder så mycket, de vävs inte samman, tittaren får inte veta hur det går. Slutet läggs i betraktarens ögon, och det är inte fel. Jag ska inte försöka mig på något handingsreferat, det händer som sagt mycket. Men en tråd är extra intressant för den bokintresserade. En av karaktärerna är författare som kämpar med sin nya bok. Han får inte till det, den blir refuserad. Han har en god vän som också skrivit en bok. Han har visat den för den refuserade författaren, som tycker att boken är fantastisk. Vännen är olyckligtvis med i en bilolycka och omkommer. Den refuserade författaren ser sin chans och snor manuskriptet och säljer det som sitt eget. Eftersom Woody Allen är den han är så låter han det inte stanna där utan tar idéen ett varv till, men grundpremissen är ju i stort den samma som i Alan Warners Morvern Callar. Undrar om Allen läst den och tänkt, det där är en bra idé, den kan jag använda någonstans. För om det är något man kan kritisera med filmen så är det att den känns som en samling bra idéer som inte alltid hänger ihop. Jämfört med Cassandra’s Dream, som egentligen bara är en enda idé, så är YWMATDS raka motsatsen. Många ganska bra idéer som inte riktigt hänger ihop. Men jag klagar som sagt inte, jag älskar det.
Filmens roligaste replik går ungefär så här: ”He is seing someone else. She is dead. They are always the stiffest competition.”
Ettan förklarar sig själv, tvåan är betydligt mer invecklad, men känns som en kusin till Fargo. En skurk är för smart för sitt eget bästa. Egentligen är han ganska korkad, men ska visa polisen och samhället vilket geni han är. Läs och förundras. Om man kan skratta ska man skratta, men egentligen är hela historien tragisk.
Nu är det snart verklighet: Maskinen, den artificiella intelligensen är nu tillräckligt ”smart” för att kunna skriva och rapportera nyheter utan inblandning från mänskligt intellekt. Särskilt sportnyheter kan genom matematiska formler rapporteras av dataprogram som bara har resultat och bilder att arbeta med. Det finns redan automatiska sportbloggar från collegesport i USA som skrivs på det här viset. Guardian skriver mer här.
Det forskas också på TV-shower med virtuella programledare. Målet är enligt en utvecklare, som pratar i klippet nedan …having a system that actually pays attention to itself. Snart är det bara att göra några inställningar i WordPress så skriver den här bloggen sig helt automatiskt.
heter en komediserie från HBO utan burkade skratt, filmad på plats i New York. Den är skriven av författaren Jonathan Ames, den handlar om författaren Jonathan Ames, som spelas av Jason Schwartzman. Jonathan är deppig för hans flickvän har gjort slut med honom. Hon tycker att han dricker för mycket och röker för mycket marijuana. Och så kan han inte komma loss med bok nummer två. För att få något att göra lägger han ut en annons på blocket om att han är (ocertifierad) privatdetektiv och serien visar hur han löser mer eller mindre sannolika fall. Samtidigt umgås han med med tidskriftsredaktören George Christopher, spelad av Ted Danson och serietecknaren Ray, spelad av Zack Galifianakis Trion lever i samma bubbla som Woody Allen och Larry David. Små problem får stora proportioner. Men det är roligt och väldigt välgjort. På HBO visas Bored to Death direkt efter Curb your Enthusiasm, men där Larry David är ”spontan” och fult filmad, är Bored to Death väldigt manusstyrt och snyggt filmad med inspirerade kamerainställningar. När huvudkaraktären har samma namn som författaren så undrar man ju hur mycket som är ”sant”. En av de konstigaste sakerna som händer är när Jonathan blir utmanad på boxningsduell av en arg recensent. Väldigt roligt, men lite för fånigt för att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, tänkte jag. Men sedan hittade jag fakta från den så kallade verkligheten att Ames boxats vid ett flertal tillfällen. Senast mot en kanadensisk författare som led i marknadsföringen för kanadensarens roman. Ames slog honom.
Här kan man läsa ett antal texter av Ames i McSweeney’s.
Efter att ha sett första säsongen av ”Jonathan Ames” äventyr är jag sugen på att läsa Jonathan Ames böcker.
Per Oscarsson, Denis Dutton och Bobby Farrell Alla tre har betytt mycket för mig under delar av mitt liv. Jag är för ung för att minnas Oscarsson på Hylands hörna, men under min uppväxt visades klippet ganska ofta som det ”värsta” eller ”bästa” som hänt på TV. Förutom det var han med i lite olika saker på TV och hade alltid en sådan intensitet. Han var nästan för stark för den lilla TV-rutan. Lite som svensk TV-teaters Freddie Mercury.
Denis Dutton var professor i filosofi i Nya Zeeland och grundade Arts and Letters Daily. Här presenteras varje dag färska artiklar från all världens digitala publikationer. Enkel men genial idé. Jag har hittat så många intressanta artiklar genom Arts and Letters Daily som jag aldrig skulle upptäckt annars.
Bobby Farrell från Boney M. Daddy Cool. Playback på tyska discogalor på TV, slutet sjuttiotalet. Minnen, oh, minnen…
Häromveckan visades en japansk novellfilm på SVT som hette Guldfisken. Den handlar om en surgubbe till författare som bor ute på en ö och skriver halvporriga, bästsäljande böcker. Hans cirklar rubbas när han tvingas arbeta tillsammans med en ny redaktör, en ung kvinna. Hon tar båten ut till hans ö för att jobba med hans nya manus.
Det är en riktigt bra film som ni absolut ska se. Den finns här SVT Play ända fram till den andra januari. När jag såg den misstänkte jag att filmen var baserad på något som Yoko Ogawa skrivit. Hon är ändå Japans näst bäst-säljande författare (efter Haruki Murakami) och handlingen liknande det senaste jag läste av henne, Hotel Iris. En surgubbe till översättare bor på en ö och blir vän med en ung kvinna som tar båten ut till hans ö. Men förlagan till filmen är en bok skriven av Saisei Murô (1889-1962). Han var stor på sin tid och vann många litterära priser i Japan, och instiftade till och med ett eget.
Det som i mina västerländska ögon är ett annorlunda sätt att berätta en historia hos Ogawa visar sig tvärt om vara att hon skriver i en tradition som jag inte alls känner till. Berättelserna är lika inte bara till handlingen utan i än högre grad i stämningen och känslan de båda förmedlar.
Nu när jag tänker efter så är Guldpalmsvinaren Ålen från 1997 lite av samma historia. Ingen ö, men en surgubbe och en ung kvinna. Filmen av Shôhei Imamura efter en roman av Akira Yoshimura. Det här är något jag får forska vidare kring. Så mycket man inte vet.
Jag såg på Grotesco igår där de bland annat skämtade om SVT:s julsatsning, ett kostymdrama. Vi har sett Gustav III, Selma Lagerlöf, Linné, Strindberg och nu får vi Brask, med Jan Malmsjö i en biroll som strax blir huvudroll när Brask-karaktären skrivs ut ur produktionen. Om Malmsjö är med behöver man ingen titelkaraktär.
Två saker slog mig omedelbart när jag såg detta roliga inslag. För det första kom jag att tänka på en lärare jag delade skrivbord med på Österportskolan i Ystad. Hon var behörig gymnasielärare (det är jag också) med ämnena historia och svenska. Men en dag frågade hon oss andra vem den där Brask var, egentligen… En historielärare som inte vet vem Biskop Brask är. Skrämmande eller hur?
För det andra drabbades jag av Henrik Dorsins version av Jan Malmsjö. Jag var i Höör i helgen och sålde böcker på julmarknad. För först gången någonsin hade jag en del skivor med mig också. Townes Van Zandt, Nina Simone, Billie Holiday, Buena Vista Social Club och annan bra musik till ett billigt pris, 40kr/st eller 3 för 100. Eftersom det var julmarknad hade jag också en julskiva till salu, Jan Malmsjös julskiva, nämligen. Det var den enda skivan jag spelade hela helgen, tre dagar, sju timar om dagen med Jan Malmsjö som sjunger ”Bella Notte”, ”Stilla Natt” och – favoriten ”Jag drömmer om en jul hemma”, på skånska.
Puh. Dorsins Malmsjö blev en bra hjärnrensare. Tack för det. Grotesco är ganska bra och allra bäst är musiknumren. Visst är det här riktigt bra:
Det gör jag. En del retar sig på honom, säger att han spelar över, men jag vet inte. Jag tycker att han funkar i de flesta roller han tar. Som åskådare är jag alltid lite orolig för vad han ska ta sig till härnäst, och det är en bra känsla, tycker jag. Läs mer om hans oförutsägbarhet här, och kolla denna roliga historik över en urballande NC.
Har recensenterna sett samma film, undrar jag när jag läser Mårten Blomkvist i DN och Annika Gustafsson i Sydsvenskan skriva om den norska filmen Vegas. DN sågar filmen, ger den 1/5 i betyg och ironiserar över att filmen fick Svenska kyrkans ungdomsfilmpris:
Till allt annat framställer ”Vegas” även självmordet som vackert och befriande. Sekvensen med pojken som leende simmar mot slutet på sina plågor och sitt liv hindrade inte poeten och jurymedlemmen Bob Hansson från att prisa filmen med orden ”Man kan säga att den respekterar sina tittare: ’Vi klarar det. Livet är så himla viktigt.’”
Optimistkonsulter i all ära, men att dränka sig brukar inte betraktas som att klara det.
Sydsvenskan ger 4 av 5 i betyg och skriver istället: Svenska kyrkan valde att ge sitt filmpris till ”Vegas” på Buff tidigare i år. Ett bättre val kan man knappast tänka sig.
Jag har inte sett filmen men så som Blomkvist beskriver filmen känns hans reaktion närmare min egen.
I kvällens Babel intervjuas David Nicholls, vars härliga One Day alldeles snart kommer på svenska. Årets bokklapp? Det hoppas jag. Under intervjun ombeds han rekommendera tre kärleksromaner och han väljer då Tess of the d’Urbervilles av Hardy, Tender is the Night av Fitzgerald och A Sport and a Pastime av Salter. Alla tre till salu på mitt antikvariat, på svenska och/eller engelska. Kom och köp. Se Nicholls rekommendera och motivera sina val på Babels hemsida.
Dokumentärerna på SVT gör inget väsen av sig i tidningarna eller traileruppkastningarna i rutan. Men det lönar sig att se dem, vare sig man vet vad de handlar om (Man on Wire) eller inte, som igår med Winnebago Man. Jag var kanske en av de få som inte kände till the angriest man in the world, inte sett honom på youtube, men igår lärde jag mig en hel del om honom. Ännu en fullträff i Dox-serien. Rolig, rörande och tankeväckande. Se den på SVT Play fram till den 25 november.
Tidigt i somras fick jag några kassar med böcker av min vän G, som flyttade från stort hus till liten lägenhet. Vi pluggade tillsammans i England i slutet på åttiotalet. En av böckerna var Den gode terroristen av Doris Lessing. Den hamnade på torgsläpet. I början på säsongen råkade just den boken bli blöt och därmed osäljbar. När jag sorterade ut den hittade jag ett bokmärke i boken, ett brev till G från Barbro, som läste samma kurs i England som jag och G. Jag kände inte Barbro så bra, hon var kursbästis med G medan jag och G egentligen inte vara så bundis då som vi är nu. Brevet är skickat i början på 1989 från B i England till G i Sverige. G åkte nämligen hem julen 88 medan jag och Barbro stannade en termin till. Barbro skriver om det man brukar skriva om när man är runt tjugo, och avslutar med ett Smithscitat: ”There are brighter sides to life and I have seen them, but not very often.”
Det här brevet fick mig att rota fram ett gammalt blandband som jag fick av G då, någon gång 1989. Radion i bilen funkar inte, men väl kassettspelaren. Så hela sommaren har jag till och från torget lyssnat på G:s favoritmusik från slutet av åttiotalet: The Cure, Smiths, Lloyd Cole, Kate Bush, The Church med mera. Jag har skrålat med i ”There is a light that never goes out”, ungefär så här…
…och äntligen börjat förstå The Smiths’ storhet, tjugofem år efter alla andra. Eftersom jag nyss läst ut David Nicholls bok One Day, så fick fyndet av Barbros brev extra betydelse. Boken börjar också 1988, i universitetsmiljö och är i vissa delar en brevroman. Och musik i allmänhet och blandband i synnerhet har stor betydelse för karaktärerna, som jag skrivit om tidigare. Förresten kommer boken på svenska redan nu i november på ett nystartat förlag som heter Printz Publishing. Skickligt att som nystartat förlag få rättigheterna till en sån given bästsäljare. Filmen kommer nästa sommar liksom, antar jag, den svenska pocketupplagan, som jag i så fall kommer att sälja på torget.
Brevet från Barbro ligger som bokmärke i Den gode terroristen där G tröttnat på Lessing – ligger där i tjugo år tills den stackars boken får regn på sig och jag hittar brevet och in från vänster kommer David Nicholls och ger detta fynd mening. Medan Morrissey gurglar vidare i bilstereon.
Tidigt i somras såg jag en trevlig och klart udda film på TV som hette Eagle vs Shark. Den ena huvudrollen gjordes av Jemaine Clement, känd från The Flight of the Conchords. EvsS är en riktig lågbudgetfilm men med ett stort hjärta, en film helt i min stil. Nu håller Jemaine på att bli filmstjärna på riktigt, vilket han verkligen förtjänar. Han har en mycket stark närvaro på duken/skärmen. Här är en intervju från Guardian.
Rubrik i dagens Sydsvenskan inför det nyss sända sista avsnittet av Ingen bor i skogen: ”Farväl till absurd humor”. För mig har IBIS inte varit absurd alls. Jag känner igen alla karaktärerna från verkliga livet. Vissa träffar jag flera gånger i veckan. Ju längre serien led, desto tydligare blev det att vad Klungan skapat är en dramadokumentär med humorinslag. Det är kanske absurt. Chockartat att idag inse att Jens, killen med flickvännen i Singapore, och Katla gestaltas av samma person, Olof Wretling. Vilket förvandlingsnummer.
Här är några lästips från Sven Björklund, som gestaltade Agneta Fagervall-Olsen och Lars Stenberg.
Barnprogrammet Dafo var en favorit förra året. Den gjordes av delar av Klungan, som är tillbaka i TV-rutan med full kraft i och med Ingen bor i skogen. Premiär igår på SVT. Se första avsnittet på SVT Play. Serien om fem avsnitt är baserad på gruppens radiohumor, Mammas nya kille. Jag är oförstående inför det mesta av modern svensk humor. Fattar ingenting. Men Klungan talar till mig. Varför är vissa saker roliga och andra inte? Återberättat låter innehållet i Ibis som svartaste ångest, men agerat blir det skratta högt-humor.
Malte Persson skriver i Kvällsposten om TV-serien som den nya romanen. Det är tydligen en tanke som bland annat Jonas Thente skrivit om, särskilt i samband med Mad Men. Persson tycker inte att TV-serien kan jämföras med romanen, bland annat eftersom TV-serien är gjord för att aldrig ta slut. Den har inte den dramatiska båge som en roman har. Mad Men lunkar på och närmar sig sjuttiotalet. Inget slut i sikte. Men kan man inte se TV-serien som en novellsamling istället, eller en mosaikroman? Alla delarna bidrar till en stor bild eller berättelse. Och det finns andra serier med en tydligare struktur och tillfredsställande slut. Generation Kill, The Wire, Six Feet Under, The Corner och inte minst Oz. Även Homicide, som hade sina dalar, har i alla fall en tydlig struktur där hela berättelsen berättas ur karaktären Bayliss’ perspektiv. Från första scenen till den allra, allra sista. Mad Men är inte min favorit, men det finns serier som kan berätta lika mycket och lika djupt som romanen, tycker jag.
Jag tittar på Melodifestivalen med ett halvt öga. Hemskt vad de skriker.
Om Janne Lucas i min värld skapat Sveriges bästa schlagerbidrag någonsin så är detta Europas bästa: Remedios Amaya, ”Quién maneja mi barca” från 1983. Helt fantastisk låt, tycker jag, men noll poäng fick hon.
Sent igår kväll såg jag en lysande dokumentär på SVT, Prodigal sons eller Syskonskap mot alla odds. Den filmen har det mesta och ni kan se den här på SVT Play. Vet inte hur länge den ligger uppe, men det brukar väl vara en vecka. Skynda. Det handlar om tre bröder och deras relation till varandra. Den kompliceras något oerhört av flera extrema omständigheter. Jag tänker inte ens antyda vilka dessa är, men annorlunda är bara förnamnet. Den bästa dokumentär jag sett sedan Touching the Void.
Vem tittar på TV 21.50 en lördagkväll? Jag gör, men säkert inte så många fler. De två första säsongerna av Gavin & Stacey fick mycket reklam och visades på rimlig och regelbunden tid. När nu den tredje säsongen visas så har jag inte sett någon information eller någon form av förhandsreklam. Och så visas den på lördagkvällen, när de flesta har roligare saker för sig än att titta på TV. Vilket slöseri. Gavin & Stacey är bland det bästa som visats på TV på länge. Rolig, anarkistisk, tänkvärd, samtidigt som det är en serie för hela familjen. Det är inte mycket på TV som kan beskrivas på det viset. Synd på så rara ärtor. Tur att SVT Play finns. Här kan man se gamla avsnitt. De ligger uppe i en vecka, så första avsnittet har ni redan missat. Jag hann precis se det före midnatt.
Jag beställde en film från Amazon i England. Av någon anledning tog den omvägen över Kanada innan den nådde mig.
I Wild at Heart finns en mystisk och obehaglig bifigur som heter Perdita Durango. De flesta karaktärerna i WaH är mystiska och obehagliga. Man blir aldrig riktigt klok på vem Perdita Durango är eller hur hon blivit en samvetslös yrkesmördare. Men om man ser filmen Perdita Durango, baserad på en bok av Barry Gifford, så får man veta lite mer av hennes historia. Den är minst sagt våldsam. Alex de la Iglesia har gjort filmen. Rosie Perez spelar titelrollen, som i Wild at Heart spelades av Isabella Rossellini. Båda dessa vackra kvinnor är med i en av mina absoluta favoritfilmer, Peter Weirs Fearless. Deras roller i den filmen är så långt bort man kan komma från den totalt hjärtlösa Perdita Durango. Hon är hård som flinta men har inte riktigt någon mening med sitt liv. Hon driver omkring och begår brott men det är inte förrän hon träffar Romeo Dolorosa, spelad av Javier Bardem, som hennes liv får en mening. Bardems mördare i No Country for Old Men var otäck, men jämfört med Romeo Dolorosa står han sig slätt. Romeo är en fd marinkårssoldat som nu ägnar sig åt Santeria, en blandning av vodoo och katolsk mysticism. Vid sin sida har han en vodoopräst spelad av Screamin’ Jay Hawkins.
Blod, sex, grovt, grovt våld, onämnbara illdåd och allmänt degenererat leverne i gränstrakterna mellan Mexiko och USA, det är vad filmen beskriver. Insprängt finns scener från Perditas och Romeos ungdom som kanske förklarar lite hur de blivit som de blivit.
Allting måste gå åt helvete, förstås, det begriper både Romeo och Perdita, men de njuter av färden mot det oundvikliga. Filmen har en alternativ titel som är Dance with the Devil (och Barry Gifford har skrivit en oumbärlig guide till noirfilm som heter Ride with the Devil.)
Det är en i högsta grad njutbar film, men inte för alla. Jag läste i en av de få recensioner som går att finna via IMDB att flera filmkritiker lämnade visningen när filmen gick upp i Australien. Det kan jag förstå. Om man ser filmen med ett visst par glasögon så våldför den sig på allt vad moral och anständighet heter. Men om man kan se den som en film med en egen inre logik så blir det en riktigt bra film, bland de bästa jag sett hittills i år.
Eftertexterna ackompanjeras av denna låt av Screamin’ Jay Hawkins.
Missa inte kvällens film på SVT2, Arvtagerskan av Gela och Temur Babluani, son och far, med Georges Babluani, bror, i en av huvudrollerna. Jag såg Gela Babluanis Tzameti, eller 13, för inte så länge sedan och den var väldigt bra. Arvtagerskan är uppföljaren och fick inte lika fin kritik, men jag är säker på att den är sevärd ändå, om inte annat så för fotot. Tzameti var en mycket snygg film som lyckades vara spännande och oförutsägbar hela vägen. Arvtagerskan är kanske inte lika överraskande, vi får se, men anslaget låter bra, tycker jag: Tre fransmän reser på landet i Georgien, på väg mot en gammal borg som en av dem har ärvt. På vägen träffar de några underliga figurer.
Jeff Bridges fick Oscar. Han har varit nominerad flera gånger men aldrig fått. I en av alla tiders bästa filmer – enligt min smak – var han inte nominerad. När jag jag satt uppe under OS-nätterna och försökte uppbåda något intresse för curling och ski-cross slog jag någon gång över på en annan kanal. Där var Jeff Bridges i Fearless av Peter Weir. Jag har sett den flera gånger, men när jag väl börjar titta på den går det inte att sluta. Den är så bra. Varje gång tänker jag att, nä, den här har jag sett så många gånger, den kan jag. Men lika fullt sugs jag in i berättelsen och blir lika berörd varje gång.
1983 var Robert Duvall nominerad till bästa skådis-Oscarn för sin roll som countrysångare på dekis i Tender Mercies. Han har supit hårt i tjugo år och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick att Duvall började bli gammal och att det var hans tur att få en Oscar. Motståndet var inte överväldigande. Albert Finney och Tom Courtney var båda nominerade för bästa huvudroll i samma film, The Dresser. Om bara en av dem varit nominerad hade de nog haft chansen, men nu tog de varandras röster. I år nominerades Jeff Bridges för sin roll som countrysångare på dekis i Crazy Heart. Bad Blake, som han heter, har supit hårt i tjugofem år, inte tjugo, och förlorat det mesta. Men en god kvinna får honom på rätt spår igen. Snacket gick osv… Och Bridges vann. Jag har inte sett Crazy Heart än, men jag ska, och det ska bli intressant att se hur pass lik den är Tender Mercies, som var en rätt bra film. Den, i sin tur, var ganska lika Sam Peckinpahs rodeosnyftare (Peckinpah och snyftare? Jo, det tycker jag) Junior Bonner med Steve McQueen, kommer jag ihåg att jag tyckte då, 1983. Förresten, Robert Duvall, som ansågs gammal 1983, han har en stor roll i Crazy Heart, 27 år senare. Här är en intervju där Duvall, Bridges och Maggie Gyllenhaal talar om Crazy Heart. Duvall kommenterar också likheterna mellan Tender Mercies och Crazy Heart, och Bridges berättar om den kommande uppföljaren till Tron. 2010-talet är det nya 80-talet. Jag såg Tron på Imperial i Köpenhamn 1982. Jag gillade den så mycket att jag snodde en affisch på tåget hem. Jag var ganska ensam om att tycka om den då, men nu har den blivit kult och uppföljaren blir kanske en kioskvältare i sommar.
Jag tyckte att Woody Allens val av Larry David som alter ego i Whatever Works var otroligt kul, med tanke på these pretzels are making me thirsty, etc, men The Guardian skriver att rollbesättningen i nästa film (eller näst-nästa, om vi ska vara noga; nästa är redan inspelad och heter You Will Meet a Tall Dark Stranger) också är inspirerad: Owen Wilson i Allen-rollen samt Frankrikes första dam som… Jag vet inte vad. Slagpåse, kan man hoppas.
Mästarnas mästare är ett bra TV-program, tycker jag. Särskilt i början på säsongen innan tävlandet blivit så viktigt för deltagarna. Det är kul att se en liten del av människan bakom den duktige idrottsmannen. Vad som slår mig när jag ser Stefan Holm är hur lillgammal han verkar, lillgammal och ältande. Det är klart att Patrik Sjöberg är en envis gubbe på sitt sätt, men den som borde släppa den fåniga diskussionen om vem som var bäst av de båda är Holm. Nu läser jag i dagens DN att Holm ska ingå i Augustprisjuryn för att han ”gjort sig känd för att läsa väldigt mycket”. Augustpriset är till för att öka upplagorna, och en kändis säljer alltid lite fler böcker, men ändå, var detta nödvändigt? Kunde man inte tagit in någon som gjort sig känd för att läsa väldigt bra istället? I senaste avsnittet av MM läste Tomas Gustafson Haruki Murakami. Honom hade Holm aldrig läst. Det är väl ganska risigt av en person som ska vara med och bedöma kvalitén på skönlitteratur? Om man tittar på Holms hemsida och undersöker var han läser för böcker blir man ganska deprimerad, ingen fantasi för fem öre: Nesser, Lapidus, Läckberg, Lee Child, Stieg Larsson osv i samma stil.
Stefan Holm var en otrolig idrottsman, världens bäste höjdhoppare i flera år. Det är fantastiskt, men nog måste det finnas någon kändis som har lite bättre höjd på läsandet än detta?
Jag talade med en kvinna i förra veckan som berättade för mig att hon med egna ögon sett TM-adepter som leviterade. Jag gratulerade henne och frågade varför inte jag sett samma sak som förstanyhet i all världens medier. Hur har jag kunnat missa detta? Hon sa att det här var en annan sorts nyhet, att medierna inte var intresserade av detta. Jag kan garantera henne att den som kan visa en äkta levitation kommer att få alla journalisters uppmärksamhet, från Bob Woodward till Bingo Rimér. Klippet ovan visar TM-levitation som den brukar se ut. Det har jag också sett med egna ögon, och det är väldigt kul, men det är inte vad jag kallar levitation.
David Lynchs nya film är en dokumentär om TM och Maharishi Mahesh Yogi. Det var så vårt samtal kom in på TM. Jag visade Lynchs bok Catching the big fish, där han funderar kring TM och själv agerar lite guru. Det är en inspirerande bok även för en icke-troende som undertecknad. Sedan ville jag att den här kvinnan skulle läsa Zac O’Yeahs genomgång av indisk visdom, Guru! som visar visdomens baksida, allt bondfångeri som finns i branschen. Dessa gurus är antingen rena lurendrejare eller så korrumperas de av den makt de ganska plötsligt får när de når en större publik i väst. Det är en mycket bra bok, som jag sagt tidigare. Men, nej, en sådan bok passar inte in i en spirituell sökares läsning. Det är det som är så konstigt. Jag älskar att läsa allt som utmanar mina sinnen. Jag läser religion, politik, svårtsmälta åsikter och alltför lättsmälta… Jag vill ta in allting och utmana mina sinnen. Men de här människorna som kallar sig sökare, det enda de söker är böcker som bekräftar deras världsbild. Castaneda, Ekhart Tolle och liknande som tydligen skänker frid åt väldigt många människor, men ingen visdom, ingen upplysning.
Ren meditation är bra, jag utövar själv något som kan kallas meditation, som jag lärt mig på egen hand. Men den organiserade TM-rörelsen ger jag inte mycket för. Jag tycker att det är synd att David Lynch engagerat sig så starkt i den. Han kan väl bara meditera och inte lägga energi på att dra in pengar till rörelsen? Här berättar han om det fantastiska med meditation. Frank Booth skulle behöva meditera, men vad hade Blue Velvet blivit då?
Är det någon som tittar på Aktuellt längre? De få gånger jag gör det blir jag galen på de så kallade fördjupningar de gör. Tyvärr ser nyheter likadana ut på andra platser i världen också. Det är klart att SVT inte kunde vara så kreativa att de själva hittade på att mannen-på-gatan-inslaget skulle upphöjas till ledstjärna i det som en gång var ett nyhetsprogram. Kollar det här.
Jag lyssnade på Nya Vågen på P1 idag, Det kan ni också göra här. Den första diskussionen handlade om Damernas Detektivbyrå, TV-serien och bokserien. Panelen om tre, Niklas Wahlöf, Louise Epstein och Viveca Motsieloa klagade på både längden och tvären. Det var ett elände att det var så vackra bilder, att inte alla skådespelarna kom från Afrika, böckernas nyanser försvann i TV-serien, karaktärerna var karikatyrer av bokens fint utmejslade porträtt. Allt var fel.
På det stora hela rent korkad kritik och jag förstår inte att ett program som brukar vara rätt okej kan släppa igenom sånt ogenomtänkt svammel.
Jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en riktigt bra TV-serie. Berättelserna är smart uttänkta och väl genomförda, både Mma Ramotswes detektivfall och relationerna karaktärerna emellan. Det är befriande att se miljöer som inte är amerikanska, brittiska eller svenska. För den som tänker efter i tre sekunder så har något liknande Damernas Detektivbyrå aldrig visats på TV. En påkostad samproduktion mellan två av världens bästa TV-producenter, HBO och BBC, som utspelar sig i Afrika till 100%, som helt struntar i Amerika och Europa. Är inte det skäl nog att ropa hurra?
Gatorna är för sopade sa någon. Det var inte bra. Berättelsen var förenklad jämfört med böckerna, så någon annan… Då frågar jag, i vilken annan filmatisering är gatorna inte ”för sopade”? Stolthet och fördom? Oliver Twist? Big Love? Menar de tre tyckarna på allvar att andra TV-serier är mer verklighetstrogna? Film och TV-drama är inte verkligheten, det är tillrättalagd verklighet, både i scenografi och berättelse. All film är i så fall ”för sopad”, för ren och prydlig. Förresten så hade ingen av de tre kommentatorerna varit i Botswana, så egentligen kunde de inte veta om gatorna i Gaborone är välsopade eller ej.
En annan invändning mot TV-serien var att historien var mycket plattare och saknade nyanser jfrt med böckerna. Jaha, igen, ge mig ett enda exempel på en filmatiserad bok där filmen är bättre, djupare, mer nyanserad än boken? Det är två skilda konstarter. Det som filmen förlorar i komplexitet tar den ibland igen på bildspråket. Det vet i alla fall två av de tre kommentatorerna, men de sitter ändå och söker fel. Förbryllande, nästan som att de är instruerade att dissa. TV-serien är säkert inte lika komplex som böckerna, men det är för att serien renodlar karaktärerna. I TV finns det inte plats för de nyanser som en bra karaktärsskildring i en bok kan ge.
Allt för få afrikanska skådespelare, var ytterligare en invändning. För många amerikaner och britter. Några av de afrikanska skådisar, sydafrikaner, som faktiskt är med framhölls som goda exempel. Det är komiskt, för om det är något som möjligen stör i Botswana så är det att så många sydafrikaner ska föreställa botswanier i serien. De som hör nyanserna kan höra att det är sydafrikansk setswana som talas och inte botswansk, i exempelvis hälsningsfraser och hedersbetygelser. Det är som om danskar skulle spela skåningar. I ett amerikanskt öra låter det likadant, men för oss är det en jäkla skillnad. Att de större rollerna görs av amerikaner för att sälja in serien i väst kan man leva med, men varför använda sydafrikaner som har en annan dialekt, när det finns botswanska skådisar som gör jobbet lika bra? För panelen i Nya vågen är Damernas Detektivbyrå en ”afrikansk” produktion, om det är sydafrikaner eller botswanier som medverkar kvittar. Ändå är en ”etnolog” med och tycker, men hon har inte fattat någonting av filmproduktion eller hur en berättelse förmedlas i olika medier. Serien var tänkt att spelas in i Sydafrika eftersom infrastrukturen var bättre där, men den Botswanska staten gick in och betalade en peng för att man skulle filma på actual location. Mer om det i denna artikel.
Förresten, hur många skåningar är med i svenska Wallander? Hur många svenskar är med i brittiska Wallander?
Här är Mma Ramotswes blogg för den som vill läsa mer om hur böckerna till slut blev TV-serie.
För att sammanfatta, jag tycker att Damernas Detektivbyrå är en mycket bra TV-serie. Det är fantastiskt att den lyckats bli gjord, men det krävdes också två giganter och en halv (Anthony Minghella och Sydney Pollack plus Richard Curtis) för att projektet skulle bli av. Serien ger en positiv bild av Botswana och främjar landet på flera vis. Och jag som tittare i lilla Sverige får en trevlig stund framför TV:n, ungefär en miljon gånger mer givande än nåt amerikanskt dussinmög. De invändningar som vädrades i Nya vågen var ogenomtänkta och ibland rent korkade.
Jag köpte Into the Electric Mist, men det ångrar jag nu. Den var inte särskilt bra, absolut inte i närheten av de fyra tidigare Kelly Macdonaldverken jag sett på sistone. Det kunde varit en bra film med Tavernier som regissör, James Lee Burke som författare till boken som filmen är baserad på, med skådisar som Tommy Lee Jones, John Goodman, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard och Kelly Macdonald. Men nej, fel överallt. Konstig story, oengagerat skådespeleri, tråkiga bilder, trots att miljön är Louisiana. En förtjänst har filmen och det är att The Bands sångare och trummis, Levon Helm, är med och spelar en sydstadsgeneral från amerikanska imbördeskriget. Han dyker upp ibland och ger Tommy Lee tips på hur han ska ta utredningen vidare. Helm ger allt och blir trovärdig i den svåraste rollen. Alla andra, t o m Kelly M, faller ur ramen.
Helm och Tommy Lee spelade tillsammans i Coal Miner’s Daughter för trettio år sedan där Sissy Spacek spelar Loretta Lynn, och det fick hon en Oscar för.
Poänglöst sammanträffande: De fyra senaste sakerna jag sett på DVD har haft Kelly Macdonald i stora biroller. Först filmen Choke efter Chuck Palahniuks roman sedan bröderna Coens No Country for Old Men, därefter Tristram Shandy: A Cook and Bull Story. Tre romanfilmatiseringar, alltså, varav de två sista jag såg på bio när de var nya. Just nu håller jag på att se miniserien State of Play, den som nyligen blivit film med Russel Crowe. Denna DVD-orgie beror på att det är halva reapriset på film på Åhléns och att Ginza också har rejäl januarirea. Rollistan i State of Play, TV-serien går inte av för hackor: Bill Nighy, Philip Glenister (Life on Mars), John Simm (också LoM), James McAvoy (Atonement), Kelly Macdonald… Plus de allra främsta birollsskådiskarna Storbritannien har att uppbringa. Väldigt spännande historia och stenhårt skådespeleri. Se bara klippet ovan där Nighy och Glenister utövar verbal fäktning på högsta nivå.
Bill Nighy berättar om sin ungdom.
Men Kelly Macdonald, vilken stark karaktär. Mer av henne, tack. Här är en hel liten kortfilm.
När jag ändå är igång med namnkarusellen är det svårt att sluta. Den ena huvudrollen i Tristram Shandy görs av Rob Brydon, som är en sällsynt rolig skådis. Han var bäst i en utmärkt ensemble i Gavin och Stacey och här är ett par roliga klipp med honom. Jag vet inte vad det är han har, men han har det.
Åhléns har sista readag i morgon. Jag tror att jag ska gå och köpa The Elextric Mist i regi av Bertrand Tavernier med Tommy Lee Jones i huvudrollen, efter en roman av James Lee Burke. Varför? Kelly Macdonald har en stor biroll, så klart.
Den som till äventyrs tittade på TV igår kväll såg antagligen Haitigalan. Samtidigt på ettan kunde man se den belgiska filmen Mördare utan minne. Det gjorde jag. Tämligen meningslöst att rekommendera en film som inte är så lätt att se igen, men kanske kommer den i snabbrepris på SVT. Mördare utan minne, De zaak Alzheimer, som filmen heter i original, tar sitt avstamp i Belgiens korrupta statsmakt och dess kopplingar till organiserad pedofili. Om man ska tro filmen så är större delen av poliskåren och rättsväsendet helt perversa och håller varandra om ryggen för att kunna ägna sig åt detta. Men två ärliga poliser och en yrkesmördare med begynnande Alzheimers gör vad de kan för att rensa upp. Vad är det med Belgien och pedofiler? Om man inte läst om den flitiga förekomsten av detta brott i Belgien och kopplingarna till makten, så skulle filmen kännas overklig. Istället är den riktigt trovärdig, fast det är en fantasi. Bildmässigt höjer sig filmen knappt över TV-filmsnivå, men berättelsen är mycket bra och skådespelandet av högsta klass. Roger Ebert går verkligen igång på titelrollsinnehavaren, Jean Decleir. Så positiv tror jag aldrig jag läst honom vara. Det är skönt att se en spänningsfilm, en polisfilm, som faktiskt kan vara spännande, trots att den innehåller en del klichéer och ganska tråkiga bilder. Berättelsen och skådespeleriet skapar en stor filmupplevelse.
Det kommer inte så mycket belgisk film hitåt, men den som når fram är riktigt bra. Jean Decleir är också med i Karaktären, Karakter från 1997. Där har han en mindre roll, men ack så viktig. Den filmen fick Oscar för bästa utländska film och jag tyckte att det var årets bästa. Filmiskt är den mycket bättre än Mördare utan minne, men Jan Decleir får inte utrymme att briljera lika mycket. 1995 fick den holländska filmen Antonia också Oscar för bästa utländska. Den har jag inte sett, men Jean Decleir är med i den med.
Framåt natten visade någon annan kanal The Vanisishing med Jeff Bridges och Kiefer Sutherland. Det är en halvbra skräckis vars belgiska original är riktigt otäck. Båda är regisserade av George Sluizer, men det märks tydligt hur regissören tvingats hollywoodifiera filmen. Nej, vi kan inte ha ett olyckligt slut. Jo, vi måste förklara allting. Filmen är baserad på Tim Krabbés roman. Läs boken, köp den av mig, eller se den belgiska originalfilmen. Den är fenomenal.
Sedan kan jag inte mer om belgisk film än Bröderna Dardenne, som är för deprimerande för mig, och Totos bedrifter, som jag fann fantastisk. Ma vie en rose, när jag tänker efter är också mest belgisk och har något av Totos bedrifter över sig, även om den är helt annorlunda.
Nån belgisk film jag missat?
Några timmar senare: Man Bites Dog är belgisk. Den såg jag, kom jag just på, som grisen i säcken på Göteborgs filmfestival 1991. En rå historia som var tidig med att visa vad som kunde hända om man tar verklighets-TV för långt. Ett TV-team följer en tjuv och våldsman under hans nattliga värv och vi får ta del av alla hemskheter han har för sig.
Första gången jag såg Idris Elba var i The Wire där han spelade skurken Stringer Bell. Han var så övertygande som Baltimorelangare att jag trillade av stolen när jag fick veta att han var engelsman. Nyligen såg jag honom i amerikanska The Office och strax därpå syntes han som kriminell i Damernas detektivbyrå. Idris Elba är den sortens skådespelare som man inte kan ta ögonen ifrån. Får han en biroll stjäl han varenda scen han är med i. Det kvittar om han är obehaglig gangster i Botswana eller osmidig mellanchef i USA.
Idris Elba som Charlie Gotso i Damernas detektivbyrå.
Charles Miner och Michael Scott, Idris Elba och Steve Carrell i The Office.
Här en kort intervju med Elba där han berättar hur det var att gästspela i The Office.
Up in the Air ser ut att bli en Oscar-favorit. Jag ska se den. I väntan på den vill jag rekommendera Thumbsucker, en film som är baserad på en roman av Walter Kirn, precis som UitA. Thumbsucker är kanske inte en film att ha med på bästalistor över 00-talet, men det är en av de filmer jag såg flest gånger under det nyss avslutade decenniet. Den har det mesta som gör en bra film för mig, humor, spänning, moraliska problemställningar… och en intressant rollista. Keanu Reeves, Tilda Swinton, Vincent D’Onofrio, Vince Vaughn, där är några av birollerna. Titelrollen görs av Lou Taylor Pucci. En pappa som är besviken på sin son, en mamma som är orolig för sin son och trött på sin man, kärlek och mobbing på high-school… Vi är i samma trakter som American Beauty, fast med mer humor. Se den om ni får möjlighet.
I The Guardian skriver manusförfattaren Joe Penhall om när Cormac McCarthy fick se den färdiga versionen av filmen The Road. Det var Penhall, McCarthy och regissören John Hillcoat i ett visningsrum i Albuquerque. Stämningen var spänd. Om inte McCarthy gillade filmen skulle det bli svårt att lansera den. Det började illa… Läs artikeln här.
Professora Ruggieri talked about Rome as seen by foreigners. She mentioned, among others, Laurence Sterne, who wrote A Sentimental Journey Through France and Italy. This copy in Swedish is for sale in my bookstore. Sterne’s novel The Life and Opinions of Tristram Shandy is an astonishing – sometimes exasperating, sometimes tedious – but still astonishing novel. Too strange to describe, centuries before its time. An indication of just how strange this piece of fiction, first published in the 1760s, is, can be seen in the film made from it, just a few years ago. It is directed by Michel Winterbottom and stars Steve Coogan, the brilliant comedian who created the character of Alan Partridge. Tristram Shandy, the movie is similar to The French Lieutenant’s Woman in that the actors both act as themselves and as their characters. But Tristram Shandy takes this device to a whole other level. It is up there with Charlie Kaufman. His name is mentioned in this amusing review by Roger Ebert. If you don’t have the patience for the novel I’m sure you will enjoy the movie.
Remember Carlo’s bike and what it signalled? Towards the end of his interesting lecture, Professor Edoardo Lobardi mentioned the study done in 1957 on subliminal messages. During the screening of a film at a cinema, the message ”Drink Coca Cola” flashed on the screen so briefly that it wasn’t perceived by the audience. During intermission people rushed to the concessions and bought large amounts of Coca Cola. They had been influenced subliminally.
Or so the story goes. It is such a good story, it feels a pity to ruin it, but the fact of the matter is that that particulary study was a hoax and later studies in the field have proved that these kinds of subliminal messages don’t work. Read more here. There are many ways to influence people, and Prof Lombardi showed us some good examples, but the one with messages cut into films is just a case of an untrue story too good not to be told.
Colum McCann vann årets National Book Award för romanen Let the Great World Spin. Den rör sig i mellan två spektakulära händelser i New Yorks historia. Dels 1974 när Philippe Petit gick på lina mellan tvillingtornen i WTC, dels 2001 när samma torn rasade. Philip Petits prestation har verkligen blivit gångbar. Tidigare i år vanns Oscar för bästa dokumentär av en film som handlar om samma bedrift. Man on Wire, heter den. Petit skrev själv en liten bok om bedriften, men fortfarande fascinerar hans tilltag så till den grad att böcker och filmer vinner priser, tack vare honom. Hoppas att han får en del av kakan. Kanske säljer hans bok några fler exemplar. Den finns i nytryck.
Colum McCanns förra bok, Dansare, har jag till salu på antikvariatet. Den handlar om Rudolf Nurejev.
Dave Eggers hjälpte Spike Jonze med manuskriptet till Where the Wild Things Are. Han blev så inspirerad att han använde historien till att skriva en roman med samma motiv, med titeln The Wild Things. Här på BBC Night Waves kan man lyssna på en intervju med Eggers. Bra radioprogram. Vilka mängder med intressant radio det finns på nätet. Man skulle kunna lyssna dygnet runt.
Höstsäsongen är igång, vårens program kör på i samma hjulspår, på gott och ont. I P1 sänds Stil, ett populäridéhistoriskt program med mode som främsta ämne. Men genom att detaljgranska vissa företeelser, skapare och trender i modevärlden får lyssnaren också så mycket mer. Senaste programmet hade bland annat blixtlåsets historia som tema. Sverigerepresentanten för världens största blixtlåstillverkare intervjuades. Snabbt och lätt fick lyssnaren en bit 1900-talshistoria serverad genom en smart, svensk uppfinning. Ett annat tema handlade om läder och om detta materials många användningsområden. Veckans designerporträtt var av Rick Owens, som jag inte kände till tidigare. Jag är inte särskilt modekunnig, och bara marginellt intresserad, men Stil presenterar materialet mycket tilltalande. Man vill veta mer. Programmet skapar bilder, rör sig över tid och rum på ett lyxigt sätt och förmedlar massor med kunskap.
Den diametrala motsatsen är SVT:s litteraturprogram Babel. Snacka om radio på TV. En intervjuare sitter rakt upp och ner i en studio och samtalar med kändisar. Ibland är de författare, ofta är de det inte. Så lågbudget att det gör ont. Där Stil verkligen går till botten med ämnet och belyser, argumenterar och analyserar, där kastar Babel bara en hastig flukt på ytan innan de drar vidare. Så oerhört trist med ett ämne som skulle kunna ge så mycket. Senast samtalades med Peter Englund, som förvisso alltid ger en bra intervju, men han sänker sig inte till den tramsighetsnivå som programledaren strävar efter. Sedan försök till samtal om vad en klassiker är… Originellt, va? Klassiker eftersom den där boken om 1000 svenska så kallade klassiker just kommit ut. Erik Schüldt var med och snackade och gjorde inte bort sig, ingen gör bort sig, de flesta som deltar i Babel är duktiga människor. Det är programmet, formatet och ambitionsnivån det är fel på. Erik Schüldt gör bra radio, otroligt bra radio, i Livet & Döden. Det är ett program som är väldigt svårt att beskriva. Varje program har ett tema, några personer intervjuas, deras berättelser, som är totalt olika varandra, kompletterar varandra och vävs samman. Fantastisk idé, mycket fint genomförd.
Men Babel… I början fanns ambitionen och budgeten för ett vettigt program. Nu efter att ha provat lite olika varianter har man fastnat för kaféprogrammet. Litteraturen ska skildras i TV så som televisionen såg ut i början på sjuttiotalet. Det lockar inga nya läsare, vill jag påstå, att visa tråkiga gubbar och tanter som sitter och pratar och flamsar. Enda sättet att göra bra TV är att tro på det man gör, förmedla sin entusiasm och verkligen gå på djupet. När jag ser Babel tänker jag att deras drivkrafter är de rakt motsatta. Ta de simplaste, mest uttjatade idéerna, presentera dem så fyrkantigt som möjligt och hoppas att ingen tittar.
johns antikvariat 
