johns antikvariat

Läst i mars: Books: a memoir av Larry McMurtry, Footnotes in Gaza av Joe Sacco, Fixaren av Joe Sacco, Andrew Henry’s Meadow av Doris Burn, Ett hål om dagen av Louis Sachar, The Ha-ha av Jennifer Dawson, Zlatan, Caligula och ordningen i skolan av Jonas Aspelin.

Joe Sacco skriver reportage i serieform. Dessa båda är de första jag läser men säkert inte de sista. Författaren lyckas förklara komplicerade skeenden så att kontrahenternas agerande blir begripligt. Den ena boken handlar om Palestina-Israel-konflikten ochd en andra är en pendang till ett verk om kriget i ex-Jugoslavien. Sacco är i centrum i berättelsen. Han hittar information och vi blir lite klokare.

Andrew Henry’s Meadow är en charmig liten barnbok med skarpa teckningar som jag uppmärksammades på tack vare en kommentar i New York Times till en artikel om Spike Jonzes film Till Vildingarnas land. Zack Braff har varit på gång i flera år med att göra film av AH’sM, men det verkar inte bli något av det.

McMurtrys bok har jag citerat några gånger här. I stort sett går den igenom författarens karriär som antikvariatshandlare. Vilka böcker han köpt och sålt, vem han handlat med och så vidare. Antagligen inte så spännande för en vanlig läsare eller någon som vill ha ett västernepos á la Lonesome Dove, men helt fascinerande för mig.

Ett hål om dagen är en ungdomsbok som är väldigt finurligt konstruerad. Alla kan läsa den med behållning. Den har en känsla av saga över sig, men ämnet är nog så allvarligt, ungdomsbrottslighet och livet på ungdomsfängelse.

The Ha-ha av Jennifer Dawson uppmärksammade jag tack vare titeln. När jag tittade närmare på boken läste jag att det var en debut och att den vunnit the James Tait Black Memorial Award, ett av de tre stora litterära priserna i Storbritannien. De andra två är Whitbread- och Booker-priserna. Boken handlar om en ung kvinna som får ett nervsammanbrott och blir tvångsintagen på mentalsjukhus. Historien är självbiografisk, författaren upplevde båda sidorna av vårdapparaten, först som patient och sedan som sköterska. Hon arbetade senare som lärare och skrev flera böcker med liknande tema. Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag hittade denna bok av en slump. Den är bra och otäck på ett subtilt sätt. Flickan känner sig annorlunda, hakar upp sig på fel saker, men vem bestämmer vilka saker man får haka upp sig på? Andra patienter tycker att hon är frisk och gamla klasskamrater vill ta upp kontakten igen, innan de får veta var hon bott på sistone.

I wanted the knack of exisiting. I did not know the rules.

Visst känns det så ibland?

Kitty Crowther vann årets pris till Astrid Lindgrens minne. För några år sedan när jag var i Portugal hittade jag några böcker av Kitty Crowther på FNAC. Först trodde jag att det var översatta Höglundalster, men sedan såg jag att det var en helt annan författare, som nu vunnit det största priset som finns i barnboksvärlden. Jag har bara läst en, Ivo och Vera på bio, och det var inget fel på den. Men om någon måste vinna detta stora pris och vi bara hade Anna Höglund och Kitty Crowther att välja på så måste valet falla på den förstnämnda. Eller ännu hellre, priset skulle delats mellan Ulf Stark och Anna Högund. Tillsammans har de gjort några fantastiska böcker som går rakt in i hjärtat på vem som helst, inte bara barn. Deras bästa böcker är stor litteratur för alla åldrar. Deras senaste verk tillsammans heter Amos & Soma.

Alltså, att hitta ”rätt” pristagare till ALMA-priset är omöjligt, det blir alltid invändningar. Så också denna gång. Men vill man ha en vinnare av Kitty Crowthers typ så tycker jag att Anna Höglund är snäppet bättre. Att sedan Anna Höglund är den sorts barnboksförfattare som uppskattas mer av vuxna än barn är en annan historia. Hoppas att lite mer av Kitty Crowther når Sverige. Kanske har hon ett bredare register än jag känner till.

Many bookmen, and some of the best among them, rarely, if ever, read. They acquire and they estimate and they sell; they collate, measure, hype. They read catalogues, they look in bibliographies, they submit quotes. But they don’t have time to read.

It could be one of the reasons Marcia and I  remained lesser bookmen was that neither of us ever stopped reading. I was, after all, a reader first and a dealer last.

Books: a memoir av Larry McMurtry

Jag är också först och främst en läsare. Det är hämmande för en bokhandlare, men inget att göra åt.

I liked book selling a lot, more than I liked teaching, even though I had the ideal teaching job at the ideal school. Teaching simply ceased to engage me, whereas rare book dealing interested me more and more.

…but knowing as we do that some book buyers resent too much organization, we leave a couple of long walls, containing maybe 120 000 books, unsorted…

Jag måste försöka hålla mitt nyårslöfte åtminstone i en månad till och berätta vad jag läste förra månaden. Februariläsning: Den sista läsaren av David Toscana, Amfitryon av Ignacio Padilla, Besegra utan strid av Eino Tubin.

Två mexikanska romaner direkt efter varandra. Det har aldrig hänt förut. Samma översättare, Hanna Axén, olika förlag, Atlas och Tranan. Väldigt olika böcker också. Den sista läsaren utspelar sig långt ute på landet i Mexiko i en håla som drabbats av torka. Byn är beroende av en vattentransport som kommer varje dag. Huvudpersoner är far och son. Fadern har av centralbyråkratin fått uppdraget att vara bibliotekarie i byn och husera de böcker som skickas till byn då och då. Men en kontrollant som gör inspektion lägger ner verksamheten. Det struntar fadern i och fortsätter att vara biblitekarie i biblioteket som ingen besöker. Sonen hittar en död flicka i sin brunn och försöker med fadern gömma liket för att inte anklagas för det eventuella mordet. Sedan kommer modern i sökandet efter dottern till biblioteket och blir intresserad.

Amfitryon är en historisk skröna, en lek med identiteter och historiska fakta. Den utspelar sig huvudsakligen från 1914 fram till 1943, men det berättas från minnen uttalade 1957, 1948, 1960 och 1989. Det börjar med två österrikiska soldater på väg mot fronten 1916. De spelar schack med sina identiteter som insatser och vinnaren kan klara sig under döden i skyttegravarna genom att återvända till arbetet som banvakt som den ene innehar. Sedan fortsätter identitetsbytena som underlättas av krigets förvirring. Titeln syftar på ett hemligt projekt som Hermann Göring ska ha jobbat med, att skapa en grupp kopior till högt uppsatta officerare inom armén, dubbelgångare att antingen använda i utsatta situationer eller kanske använda för att ersätta obehagliga konkurrenter i hierarkin.

Det blir lite förvirrande efter ett tag. Det är hela tiden spännande men i slutändan otillfredsställande.

De båda mexikanska böckerna är också väldigt olika i sin berättarteknik. Den sista läsaren jobbar helt och hållet med gestaltade scener. Dialoger, platsbeskrivningar, rörelse. Amfitryon gör tvärt om. Antalet direkta anföranden är en handfull. Resten av boken är återberättade minnen. Det gör boken lättläst och omedelbart spännande men också lättglömd. Vad var det som hände egentligen? Jag hade önskat mig fler scener, då hade det blivit en riktigt bra bok. Det som nu är känns som ett skelett till en bok som inte skrevs.

Besegra utan strid är en frustrerande bok. Den ska vara ”den första populära historiken över psykologisk krigföring”, men vad man får är en samling anekdoter där författaren har en irriterande förmåga att placera in sig själv i sammanhanget. Det ska ju vara en historiebok, då vill jag inte veta vad författaren kände när han träffade den ena eller den andra pensionerade gamla militären. Och jag vill inte höra författarens åsikter om vad som är humor och inte i fråga om viss form av propaganda. Hela tiden personliga kommentarer som är helt irrelevanta i sammanhanget. Vad som är bra med boken är att den tar upp många fall av propaganda, de flesta kände jag inte till, och boken har också ett ganska bra bildmaterial. Men någon historiebok är det inte, det är en samling kåserier om historiska händelser, alltid med författaren i centrum.

Om de nya mexikanska författarna, DN.

Recension Den sista läsaren, SvD.

Recension Amfitryon, SvD.

En text som handlar om psykologiska operationer, PSYOPS och propaganda, och använder Tubins bok till del i resonemangen, SvD.

Neil Gaimans fantasi är gränslös. Han är produktiv men håller en hög nivå hela tiden. Här är en tio år gammal SoW:ig novell, radiodramatiserad med bland andra Brian Dennehy i roll-listan.

Örjan Abrahamsson i DN recenserar Austers Invisible och tycker att den är bra. Prosan ”skimrar”. Ett så skimrande förutsägbart och felaktigt omdöme. Han refererar också till den New Yorkerartikel av James Wood jag länkade till för ett tag sedan och skriver att ”man lider nästan med Wood som tycks ha läst vartenda Austerbok”. Lid med mig också Örjan. Varför lider han inte själv? Har han inte läst alla? Så många är de inte. Invisible är skaplig, inte mer än så. Den är något bättre än Austers senare, märkligt ofärdiga romaner, men bra kan väl ingen kalla den?

Det är fler än jag som har Arts & Letters Daily som startsida. Idag publicerar Sydsvenskan en svensk översättning av Garri Kasparov-texten jag tipsade om häromveckan. Läste ni inte den då så tycker jag att ni ska ta en titt på den svenska versionen.

Om jag på den tiden jag läste väldigt mycket science fiction var tvungen att nämna en enda favoritförfattare så sa jag ”George R R Martin”. Han var nummer ett för mig. På 80-talet, när jag läste honom som intensivast, hade han lite svårt att skriva romaner. Novellerna var fantastiska, ”Sandkings”, ”With Morning Comes Mistfall”, ”A Song for Lya”, ”Portraits of his Children”. Hans första SF-roman var lite sådär, som jag minns den, en space opera som hette Dying of the Light. Sedan blev han bättre med vampyrromanen Fevre Dream och rock’n’roll-skräckisen Armageddon Rag. Jag har aldrig träffat Martin, men jag var faktiskt en så aktiv fan av hans verk att en amerikansk Martin-beundrare (som väl i mina ögon såg samma glöd av nära nog dyrkan som han själv kände) fixade en pocketupplaga av Sandkings med dedikationen ”To my #1 Swedish fan, John. -George R R Martin.” Jag blev mycket glad när jag fick den boken. Ja, jag är fortfarande glad för den, fast jag inte längre är den där sf-fantasten. Nuförtiden kan Martin inte hålla sidorna tillbaka. Han skriver lika tjockt som Diana Gabaldon. De verkar dessutom, oroväckande nog, vara bekanta. George R R Martin är inte längre känd som mannen som skriver de kittlande sf-novellerna. Nu är han den amerikanske Tolkien. Eller snarare Robert Jordan med litterär kompetens. Han skriver på en megaserie som han kallar A Song of Fire&Ice. Det har blivit fem delar hittills om totalt ca 4 000 sidor. Ytterligare två delar är på väg, som verkar bli närmare 2 000 sidor till. Det är för mycket. Det är galet mycket. Jag läste första delen för snart tio år sedan. Den var väldigt bra. Jag gillar normalt inte fantasy, men Martin träffade rätt för mig. Ändå kom jag mig inte  för att läsa nästa del. För många sidor, för många karaktärer och historier. Det känns som ett livstidsprojekt att ta sig in i och uppleva A Song of Fire & Ice, och det har jag inte tid med. Okej, så himla mycket är det inte, men det känns ändå för stort. Jag vil inte leva så länge i den världen.

Har jag tur kan jag se TV-serien istället. HBO har nyligen spelat in ett pilotavsnitt med bl a Sean Bean (Sagan om Ringen) i en av huvudrollerna. Kolla här för mer info och bilder på alla skådisar. Sopranos with swords… är det sant så, hurra!

Jag hittade George R R Martins blogg häromdagen, den är läsvärd. Jag har lagt in den bland länkarna till författarbloggar här till höger.  Armageddon Rag finns på svenska som Harmagedon Rag, översatt av den geniale Erik Andersson. Det är en sån där ful Bra Böcker-bok som blir kvar på alla loppisar. Ingen vill ha den, inte ens för en krona. Men den är faktiskt bra. Underhållningslitteratur när den är som bäst.

En rysk roman av Emanuelle Carrère, The Shipyard av Juan Carlos Onetti, I Capture the Castle av Dodie Smith, Caravaggio, the Complete Works av Sebastian Schütze, Caravaggio Bacon, utställningskatalog, Galleria Borghese.

Jag har gillat Carrères tre tidigare böcker på svenska riktigt mycket. Vinterskola, Mustaschen och Herr Romand. Det är kusliga berättelser alla tre och de handlar alla om män som plötsligt är främlingar för sig själva. Va? Är detta jag? Det kan jag inte acceptera. En rysk roman är en sorts självbiografi där författaren berättar två historier, dels om när han åkte till Ryssland för att göra en dokumentärfilm, dels om ett nytt kärleksförhållande. På sina ställen får vi skärvor av författarens släkthistoria. Den bild man får av Emanuelle Carrère är inte positiv. I den här boken skildras han som en självupptagen, bortskämd tölp, en översittare och besserwisser. Jag vill tro att det är den skicklige författaren som visar vad han kan och att han inte på allvar försökt berätta om sitt liv de senaste två åren. Men kanske gör han det, och då är det illa. Bland annat orsakar han det grymma mordet på en mamma och hennes spädbarn bara för att han har en dimmig tanke om att han borde vistas mer i Ryssland och komma i kontkat med sin ryska själ. Jag kommer nog att tänka på den här boken ibland, men inte för att jag gillade den utan för att den gjorde mig irriterad på författaren.

The Shipyard hade jag aldrig läst om jag inte fått den rekommenderad på torget. Jag vill ogärna tala om torget här på bloggen, det är en annan värld som förtjänar ett annat forum, men lite kan jag ju berätta, någon gång ibland. I somras stod jag och pratade med en stammis när en cyklist i full mundering kom fram och på engelska frågade om vägen till närmaste cykelaffär. Jag hörde att han var från Skottland, och mycket riktigt, han undervisade på St Andrews universitet. Den syns inte på mig, sa han, men jag kommer från Uruguay. Som liten hade han flyttat till Skottland men han hade fortfarande starka band till födelselandet. Han undervisade t ex i spanska. Vi kom att tala om författare och han slog direkt fast att om man bara får nämna en enda författare från Uruguay så måste det bli Juan Carlos Onetti, och om man ska välja hans bästa bok så måste det vara The Shipyard, El Astillero i original. En sådan rekommendation måste man följa och nu har jag läst denna bok. Jag kan ärligt säga att den inte liknar något annat jag läst, och det är högsta beröm när det kommer från mig. Citerade tyckare på bokens omslag jämför med Graham Greene, Albert Camus, Samuel Beckett, men Onetti är helt egen och behöv er inte jämföras med någon. Boken handlar om en knäckt man som kommer tillbaka till den lilla staden han en gång bodde i och där han på den tiden var någon att räkna med. Nu är han, som det heter, en skugga av sitt gamla jag. Av en slump får han jobbet att driva ett gammalt skeppsvarv. Det går dåligt, men större delen av boken handlar ändå om detta arbete. Stilen är egenartad. Precis i början tar det emot lite, men strax är man inne i flödet. Jag tror att översättningen är utmärkt, för man sugs in i Onettis värld, i det annorlunda tempot, de för mig främmande figurerna och värderingarna. Okej, det är spännande som en Greene, tänkvärt som en Camus, förbryllande och kittlande som en Beckett. Men mer ändå.

I Capture the Castle skildrar också en främmande värld, men den är brittisk och därför lite mer bekant för en annan. Berättaren skriver dagbok och skildrar (captures) sin familj. De bor i en gammal borg från medeltiden. De flyttade dit för att fadern skulle få skrivro till sin nya bok. Han har skrivit en framgångsrik bok, lite grann som Räddaren i Nöden, som läses och tolkas världen över. Problemet är bara att pappan inte kan skriva något mer. Han sitter hela dagarna i sitt arbetsrum och löser korsord och läser deckare. Inga pengar kommer in, när berättelsen börjar har man sålt i stort sett varenda möbel och finare klädesplagg man har. Familjen är utblottad. Men saker händer, det kommer nya grannar som också är nya ägare till borgen (familjen får bara hyra på ett trettioårskontrakt.) I motsats till exempelvis Carrères bok kan jag verkligen förundras över vart författaren fått denna historia ifrån. Den är så sann, fast det är uppdiktad. Karaktärerna är verkliga, boken känns verkligen som en flickas dagbok. Författarens mest kända bok idag är Pongo och de 101 dalmatinerna. Den är nog närmare författarens verklighet än I Capture the Castle, ändå är det Dalmatinerna som blev Disneyfilm och Castle som blev kultbok. Nå, nu har denna också blivit film, med tidigare nämnde Bill Nighy i rollen som fadern med skrivkramp. Boken målar en intressant bild av England på 30-talet men den stora förtjänsten är ändå karaktärerna. Det är en glad bok, trots en hel del umbäranden. En glad bok som måste läsas.

Två riktigt bra romaner, en hyfsad. Till det lägger jag en av de större böcker jag läst, Caravaggio, the complete works, 30x40cm. Mest reproduktioner av konstnärens tavlor, men en hel del text också. Och utställningskatalogen för Caravaggio Bacon-utställningen i Rom. Mycket informativa och användbara böcker.

På den tiden jag bodde i villa, lärde jag mig att bygga väggfasta bokhyllor. Jag hade en idé om hur det skulle se ut, men jag hade ingen förebild, så jag fick experimentera. Till slut blev det ganska bra. När jag sedan öppnade butiken visste jag precis hur jag skulle göra. Här är en text från The Guardian om bokhyllsbyggande. Bilden som illustrerar artikeln skulle kunna vara tagen på mitt antikvariat. Faktum är att jag tittade extra noga på titlarna för att försäkra mig om att det inte var så. Färgen på hyllplanen, konsollernas placering, exakt så såg det ut på gamla antikvariatet. Nackdelen med konsoller är att man måste borra i väggarna, men det är det överlägset bästa sättet att förvara sina böcker. I min nya lokal använder jag vanliga hyllor igen, inget borrande. För bästa resultat borde jag gjort det, men nu gick jag en annan väg. Fast jag har andra smarta förvaringslösningar i nya lokalen, så som stora bokhyllor på hjul. Inga små bokvagnar, utan rejäla hyllor som går att rulla runt. Specialgjorda för antikvariat. Från den 20 februari kan du komma och titta på dem och alla böcker som står i dem

JD Salinger dog nyss, skriver DN. Jag skulle vilja tro att han skrev på ett magnum opus, att han planerat för den här dagen och att detta stora verk de närmaste åren kommer att publiceras, kanske två band om året. Vad har han annars sysslat med i alla dessa år? Odlat sin trädgård?

Jag läste ut I Capture the Castle av Dodie Smith igår. Jag skriver mer om den i helgen, men mycket oväntat finns i denna bok en karaktär som skulle kunna vara Salinger, en man som skrivit en bok som älskas och tolkas världen över. Alla väntar på nästa bok, men det kommer ingen. ICtC skrevs 1949, innan Salinger var särskilt känd. Fint hur dikten ofta förebådar verkligheten, om man hittar rätt konstverk.

Att Salinger skrev är klart. Men finns manuskripten kvar?

”There is a marvelous peace in not publishing…. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure”, sa Salinger till New York Times 1974.

säger Garry Kasparov i den här intressanta recensionen i The New York Review of Books. Boken han skriver om verkar inte lika bra, men recensionen innehåller en mängd intressant information. Det handlar om schack och vetenskapens strävan att skapa tänkande maskiner.

Om ni, som jag, har Arts & Letters Daily som startsida, så har ni redan fått detta artikeltips.

Allra första gången jag var i New York vågade jag inte åka tunnelbana. Jag stannade på Manhattan och vandrade aveny upp och aveny ner från Alphabet city upp mot åttionde, nittionde gatan och ner igen. Samma schema så gott som varje dag i en månad. Hem på kvällen till Vanderbilt YMCA på 47:e gatan mellan andra och tredje avenyn. Samma ställe som huvudpersonen i Truman Capotes Answered Prayers bor på när han minns tillbaka på sitt eländiga liv. Jag tänkte förstås bo på Chelsea Hotel, men det närmaste jag kom den idén var ett personligt maskinskrivet brev från hotelledningen, som jag fortfarande har kvar någonstans.

Andra gånger har jag inte varit lika rädd för tunnelbanan. En gång fick jag bo hos en bekant i Brooklyn. På de korta dagarna jag var där kunde jag helt förstå poängen med att bo här. Det finns en anledning till att författarna flockas till Brooklyn. Det känns bra att bo här. Innan Brooklynbron byggdes var Brooklyn en egen stad, USA:s fjärde största efter New York, Chicago och Los Angeles. Sedan blev Brooklyn en del av NYC.

Jag har en bibliotekarievän som har börjat med en ny träningsfluga. Indoor walking heter det på svenska. Hon säger att det är bra. Jag föreslår indoor sitting och indoor lying down. Det kommer nog. En annan person som gillar indoor walking är författaren Jonathan Lethem, men han har lagt till ett element: Han skriver samtidigt som han går på löpbandet. Eller heter det gåbandet när man går? Läs mer här och lär er en del om Brooklyns historia. Lethem är född och uppvuxen i Brooklyn, men flyttade därifrån för att studera. Fast det gick inte att lämna Brooklyn. Han skrev några romaner men det var först när han återvände till Brooklyn, både fysiskt och i romangestaltningen som han blev riktigt framgångsrik. Nu är han en av USA:s ledande författare. Både litterärt creddig och med en galen fantasi. Börja med Motherless in Brooklyn, som handlar om en privatdeckare med Tourettes syndrom.

Den första boken jag läste av Yoko Ogawa var The Diving Pool. Det är hennes första bok på engelska och innehåller tre längre berättelser. Novellerna är skrivna i början på nittiotalet, men de känns tidlösa. Som introduktion hade jag hellre sett något som var skrivet på 00-talet, men den bok som nu publiceras är väldigt bra, så jag ska inte klaga för mycket.

De tre berättelserna i The Diving Pool har det gemensamt att de ger en känsla av skräck utan att vara några skräckhistorier. I den avslutande novellen, ”Dormitory”, leker författaren med genren (och läsaren) och lägger upp för en riktig Poe-pastisch, The Tell-tale Heart i japansk version, men slutet ger något helt annat. Mer logiskt och mer tillfredsställande än vad skräckvägen hade givit. De andra båda historierna handlar om två helt vanliga unga kvinnor som känner en drift att begå illasinnade handlingar. Anledningen är inte uppenbar, den får läsaren fundera över. Avund, missnöje, frustration över sin livssituation. Det är ovanligt att läsa historier där huvudpersonen är elak utan att vara ond. Yoko Ogawa ger en helt egen bild av verkligheten, precis som i The Housekeeper and the Professor. Skillnaden är att dessa tre långnoveller surrar av obehag, något hemskt håller på att hända, medan romanen ger motsatt känsla; situationen till trots kommer allting att blir ganska bra.

Här är en novell från The New Yorker som visar hur bra denna japanska författare är. ”The cafeteria in the evening and a pool in the rain.”

Av de romaner jag läste 2009 tyckte jag bäst om Remainder av Tom McCarthy och The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa. Den förstnämnda har jag skrivit om tidigare, den sistnämnda läste jag i våras. Den är skriven av en av Japans mest framgångsrika författare. Hon blir nog stor i väst vad det lider också, för hon har något speciellt. I Frankrike är hon redan känd och en av hennes böcker har filmatiserats på franska. The Housekeeper and the Professor handlar om en matematiklärare som råkat ut för en olycka och har tappat korttidsminnet. Hans minns allting före olyckan men har bara ett närminne som sträcker sig 80 minuter tillbaka. Extra viktiga saker minns han genom att göra anteckningar som han nålar fast på sin kostym. Berättelsen börjar när han får en ny hushållerska. Hon har svårt att anpassa sig, men när läraren får veta att hon har en son, insisterar han på att sonen ska följa med sin mamma till jobbet. Läraren och sonen blir vänner, även om läraren måste lära känna pojken på nytt varje morgon.

Mycket bra, en tight berättad historia som vecklar ut sig i precis rätt takt för att hålla läsaren på helspänn.

Av fackliteraturen gillade jag bäst Guru! av Zac O’Yeah och What the Dog Saw av Malcolm Gladwell. Guru! är en mycket noggrann genomgång av det indiska visdomsundret. Den indiske vise mannens idéhistoria. Hur mer eller mindre seriösa guruer blivit stora hemma i Indien och/eller i väst. Många frågor jag haft om t ex Sai Baba och TM besvaras i denna bok, som är mycket initierad och saklig. Slutkapitlet ägnas åt en fantasieggande vision om hur Jesus skulle kunna ha tillbringat sina ungdomsår i Indien och och av guruer lärt sig det han visade upp i hemlandet i form av exempelvis vatten till vin, fem kornbröd och två fiskar som kan mätta en stor folksamling. Klassiska trick som utförts av indiska vise män i tusentals år.

What the Dog Saw samlar Gladwells bästa texter från The New Yorker. Ibland blir det manierat och nästan fånigt, men de allra flesta texterna är mycket lärorika och i vissa fall inspirerande.

Fortfarande inget internet hemma… Men jag kan i alla hast berätta om två nyårslöften som har med bokhandlandet att göra.

För det första lovar jag att lägga lite mer energi på internethandeln och försöka komma upp i tusen titlar på bokbörsen före midsommar.

För det andra ska jag försöka skriva lite mer om böcker här på bloggen. Problemet för mig är att jag vill att inläggen om böcker ska hålla en hygglig nivå, en ambition jag inte har när jag skriver om annat. Då kan jag knacka ner något så snabbt jag bara kan. Men om jag skriver om böcker så vill jag att det ska bli lite bättre och då blir det ofta ingenting alls. För att lösa den knuten så tänkte jag börja med en läsedagbok här på bloggen. Vid varje månadsskifte så redovisar jag vilka böcker jag läst. Sedan måste jag inte skriva så väldigt mycket om dem, men jag kan i alla fall tala om vilka titlar jag läst.

Sydsvenskan har med hjälp av 100 personer i boksvängen gjort en topplista över 00-talets bästa svenska romaner. Vad nu bästa betyder. Jag tycker inte att det är helt lyckat med topplistor på kultursidorna. Det hade varit betydligt roligare om dessa hundra tyckare fått skriva en text var om sin favoritbok från dubbelnollans decennium. Då hade man som läsare säkert lärt sig något nytt. Nu blir det bara en jaha-lista. Det hade varit intressant att höra hur tyckarna tänkt. Min främsta känsla när jag tittar på listan är att Sverige är ett litet, obetydligt land långt bort från händelsernas centrum. Jag längtar till Italien, Italiens sköna land… Ytterst få av böckerna på listan ger mig några starkare känslor. En bok som jag garanterat skulle röstat på är inte ens med: Vi är luftens drottning av Pauline Wolff. Någon har röstat på Fredrik Sjöbergs Flugfällan. Det är en väldigt bra bok, en inspirationsinjektion, men det är ingen roman.

Här är topp tjugo av de 60 bästa böckerna publicerade de senaste 60 åren, så som de röstats fram av The Times läsare för en tid sedan, för att fira sextioårsjubileet av litteraturfestivalen i Cheltenham. Frågan om vad som är ”bra” infinner sig direkt. I den här listan verkar svaret vara  att det betyder läsvänlig, spännande, boken som läsäventyr. Det är också böcker som man kan eller bör ha läst i åldern 14-24 år, ungefär. De starkaste läsupplevelser kommer då, kanske de starkaste upplevelserna av allting. Hjärnan är frisk och upptäcktslysten.

1 Dödssynden, To Kill a Mockingbird av Harper Lee: Jag älskade den när jag läste den. Säkert skulle den finnas på min tjugo-i-topp också.

2. Svärdet och spiran, The Pillars of the Earth av Ken Follett: Hopplöst tjock bok. Efterfrågad på antikvariatet. Jag har ett ex inne nu, faktiskt. De som gillar den här läser också Diane Gabaldon. Det gör inte jag.

3. Moment-22 av Joseph Heller: Jag har läst den men fattade inte humorn. Som jag minns det var alla karaktärerna tämligen otrevliga. Det är möjligt att jag var för dum när jag läste den. Det borde vara en bok jag gillar.

4. Sagan om Ringen av Tolkien: Trots att jag läst och gillat så mycket fantastika i min dag, så blev jag inte särskilt fångad av Sagan om Ringen när jag läste den för länge sedan. Jag minns att jag skummade långa partier i både tvåan och trean. Jag kan snobba mig och säga att jag gillade Mervyn Peake betydligt mer. Hans Gormenghastrilogi läste jag noga, med hjärtat i halsgropen hela tiden.

5. Räddaren i nöden, The Catcher in the Rye av JD Salinger: O, ja. Det är min bok. Min och miljoners miljoner andra pojkars bok. Rakt in i hjärtat. Topp fem på min lista. Men jag vågar inte läsa om den idag.

6. Nittonhundraåttiofyra av George Orwell: Den ultimata dystopin. Du sköna nya värld av Huxley och This Perfect Day av Levin är också bra men Orwells vision är mörkast. Så otroligt deprimerande läsning, det finns ingen utväg. Drabbande, är väl ordet jag söker.

7. Tidsresenärens hustru, The Time Traveller’s Wife av Audrey Niffenegger. Många kunder har rekommenderat den här, men jag har inte läst den. Förvånansvärt ny för att komma på en sådan här lista, tycker jag. Snart film.

8. Harry Potter och Vishetens sten av JK Rowling: Det här är ingen dålig bok, perfekt för slukaråldern, men att vuxna tycker att den är så fantastisk förstår jag inte. Den har inte Tolkiens (eller Peakes) djup och vision, den har inte LeGuins (Övärlden)  personteckning och originella fantasi. Vad den har är många roliga, små idéer som kan hittas bättre genomförda i andra texter. Vad författaren lyckats med är att skriva en Best of-ungdomsbok med alla ingredienser som unga läsare vill ha. Då blir det fullträff. Jag blev underhållen i läsningen, men eftersom jag redan läst LeGuin och en massa annat i samma genre blev det inget läsäventyr alls för mig.

9 The Secret History av Donna Tartt: Mer omtalad tack vare det stora förskottet den debuterande författaren fick med hjälp av sin vän Bret Easton Ellis. Men sedan levererade hon faktiskt en kuslig, väldigt spännande historia. Men lite lång. Nästan alla böcker är för långa för min smak.

10 Birdsong av Sebastian Faulks: Har jag inte läst. Är den verkligen något att ha? I så fall har jag den till salu på svenska.

11 A Suitable Boy av Vikram Seth: Ibland marknadsförd som den längsta envolymsromanen skriven på det engelska språket. Den verkar bra, men igen, måste den vara så förbultat tjock? Jag kommer aldrig att läsa den.Nu är uppföljaren på gång, A Suitable Girl.

12 Atonement av Ian McEwan: Här är en bok som jag faktiskt läste när jag var betydligt äldre än de 24, och jag gillade den mycket ändå. Det går att hitta den stora läsupplevelsen efter trettio (och fyrtio). Jo, Försoning är nog McEwans bästa och den skulle antagligen hamna på min lista också.

13 Lolita av Vladimir Nabokov: Jag har ännu inte nått den mognad som krävs för att kunna begripa Nabokov, sorry. Jag skulle vilja, men jag har inte kommit så långt än. Jag kan med stor behållning läsa Martin Amis kärleksförklaringar till Nabokov, men fjärilsälskaren själv har jag ännu inte fallit för. Har börjat på Lolita ett par gånger, men inte orkat klart. Filmen är rätt bra, tycker jag.

14 The French Lieutenant’s Woman av John Fowles: När jag läste den var jag inte så väldigt förtjust, men berättelsen återkommer i skallen ibland, så den har gjort ett bestående intryck. Fowles’ bästa bok och lätt på min topplista är The Magus som bättre än någon annan bok, tror jag, lekt med min hjärna, lurat mig än hit, än dit. Totalt bortkollrad blev jag av den boken. And that is a good thing…

15 Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Màrquez: Märkligt att den kommer före Hundra år av ensamhet. Jag började på Kärlek i kolerans tid och tyckte att den var bra, men jag tror inte att jag läste ut den.

16 The Road, Vägen av Cormac McCarthy: Den är bra, mycket bra, men som jag skrivit tidigare är det inte författarens bästa bok. Det är hans senaste och därför hans mest spridda och mest lästa, men Blood Meridian, or an Evening Redness in the West är hans bästa. Det är ett mästerverk och den är med på min lista. The Road är, när allt kommer omkrng, ganska begränsad i sitt omfång. Blood Meridian har allt som The Road har, och mycket mer.

17 Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez: Två böcker på tjugo i topp. Imponerande. Den här boken slog knock på mig när jag läste den. Den var något helt nytt i min värld. Jag tror att den drabbade många västeuropéer, mindre bevandrade i det latinamerikanska sättet att tänka, på liknanade vis. Men den magiska realismen är vardagsmat nu, så frågan är om man skulle bli lika hänförd i dag. Jag vågar inte läsa om den här heller.
18 En bön för Owen Meany av John Irving: För tjock, för konstruerad, av vad jag kan utröna av baksidestexten. Varför just den här? Ciderhusreglerna eller Garp borde vara mer uppskattade, trodde jag.

19 Leoparden av Giuseppe Di Lampedusa. Var stor på sin tid, men inte nu. Är det någon i Sverige som läser den här på 2000-talet? Jag har inte läst den. Men jag har den på antikvariatet.

20 Dr Zhivago av Boris Pasternak: Nä, orkade inte ens se filmen. Inte min sorts bok.

Det är lite trist med den här listan att jag har läst de flesta böckerna på den och är bekant med alla. Inga överraskningar, inget nytt att upptäcka. Fast topplistor är inte rätt plats att hitta de udda upplevelserna, det är klart.

Tänk om man vann en groteskt stor summa pengar på Lotto. Vad skulle man göra då? Alla har väl drömt om detta. Den här boken tar avstamp i den premissen. Fast huvudpersonen har inte vunnit pengarna på spel utan fått dem som kompensation för att avstyra en rättsprocess. Han har blivit skadad i en olycka. Något har fallit ner från himlen och träffat honom i huvudet, med en mycket allvarlig skada som följd. Mer än så får vi inte veta om olyckan. Han har tvingats ligga på sjukhus och rehabilitera sig länge, träna upp motoriken från grunden för vissa lemmar.

Berätttelsen börjar när han får beskedet om pengarna, 8,5 miljoner pund. Sedan investerar han större delen av summan i IT-aktier, mot experternas råd, vilket gör att hans förmögenhet växer explosionsartat. Boken utspelar sig i tiden strax innan IT-bubblan spricker. Nu kan han verkligen göra vad han vill med sitt liv. Men vad? De få vänner han har känns som främlingar, han känner sig avskuren från sitt gamla liv, den han var innan olyckan. Verkligheten känns så ostrukturerad och meningslös. Han önskar att verkligheten kunde vara lika elegant som Robert DeNiros rörelser i Mean Streets. Men när han försöker förklara det för sina vänner fattar de inte vad han menar. På en fest hos en bekant får han en uppenbarelse. Han står på toaletten och ser en liten spricka i väggen. Ja, den sprickan… Den triggar igång ett minne i honom, ett gigantiskt minne av ett hus, av husets hyresgäster, vad dessa gäster gör, och så den där sprickan i badrummet. Han får fram en bit papper och börjar rita av sprickan. Det tar en stund, festens gäster som köar till toaletten börjar banka på dörren, men han måste få klart sin skiss av sprickan.

Så börjar det.

Resten av boken handlar om hur han försöker återskapa detta plötsliga minne. Eller minne är det inte, för han inser att det är något han inte upplevt, det är bara en stark bild han har i huvudet. Sprickan på toaletten, huset, hyresgästerna. Han skaffar hjälp att genomföra projektet och eftersom resurserna är nära nog oändliga är det lätt att få hjälp. Ett hyreshus av rätt sort köps mitt i London, det byggs om, skådespelare anställs som ska spela hyresgästerna dygnet runt och efter långa förberedelser kan iscensättningen starta och berättaren kan träda in i sin vision.

Jag skaffade den här boken efter att The Guardian jämfört den med Charlie Kaufmans film Synecdoche, New York. Skribenten misstänkte att Kaufman läst boken innan han gjorde sin film eftersom grundidéen är densamma i båda verken. Det tror inte jag. Remainder är en lysande bok med en kittlande idé driven till sin spets. Synecdoche, New York är minst lika lysande men fyrar av en mängd andra idéer också. Remainder är mer fokuserad, kan man säga och driver en idé till sin absoluta spets. Berättaren i Remainder vill känna sig verklig igen, och för att lyckas med det iscensätter han drömda, fabricerade minnen. Den autentiska upplevelsen kan endast nås genom full kontroll av verkligheten.

Boken är på en gång inspirerande och skrämmande. Hur verklig är verkligheten, kan man fråga sig?

Här är en hemsida med mycket info om författaren och intressanta länkar. T ex till ett samtal mellan honom och Alasdair Grey (Lanark). Lever han än? Tydligen. Också en väldigt speciell författare med en helt egen verklighetsuppfattning (så som den förmedlas i hans böcker, i alla fall). Remainder är antagligen den bästa bok jag läst i år.

Jag snubblade över William Gibsons blogg häromdagen. Han har viktigare saker att skriva denna höst, men de gamla inläggen är rolig läsning. Kolla till exempel den här artikeln från The Vancouver Sun. 400 000 kanadensiska dollar från 1930-talet hittade i nära nog mint condition. Vad skulle Molly Millions gjort med ett sådant fynd?

Åsa Linderborg ville göra en artikelserie i Aftonbladet där författare och andra berättade om böcker de påstått sig ha läst men som de egentligen inte läst. Alla läsare har nog sådana böcker som man kanske önskar att man läst, önskar så mycket att man till slut säger att man har gjort det. Men det var ingen som ställde upp på Linderborgs förslag. Det är pinsamt att berätta att man i alla år sagt att man läst den ena eller andra klassikern och sedan erkänna att det var lögn.

Jag läste ett litet häfte häromdagen, reklam för Håkan Nesser i allmänhet och hans senaste, Maskarna på Carmine Street i synnerhet. Nesser ger ett sympatiskt intryck, visst gör han, men det finns ändå saker som inte går ihop för mig. När Kära Agnes var ny såg jag en intervju med Nesser på TV. Där berättade han om favoritförfattare. Martin Amis nämndes, liksom Ian McEwan. Om man jämför McEwans Bookerprisvinnare Amsterdam med Kära Agnes så hittar man en rad likheter. Hela grundidén är densamma, upplösningen likaså. Skillnader finns också, men jag blev väldigt förvånad över ur mycket Nesser blivit inspirerad av McEwans dödligt mörka fars och att han inte märkt det själv och gjort något annat av Kära Agnes. Det är en bra liten bok och om Nesser varit medveten om hur stort intryck han tagit av Amsterdam hade den blivit ännu bättre. I det här häftet jag läste berättar Nesser att det efter 20 böcker kan hända att han faller in i en intrig han redan använt och att han måste vara extra uppmärksam på detta. Han borde också vara extra uppmärksam på att inte falla in i en intrig som någon annan använt.

Fast det var inte det jag tänkte på just nu, apropå Åsa Linderborgs artikelförslag. I häftet förklarar Nesser hur han kunde skriva en så mogen bok som debuten Koreografen. Han säger, ungefär: Jag var 38 år och hade läst 5 000 böcker.

Trettioåtta år.

Femtusen böcker.

Räkna på det.

Om vi säger att han började läsa på allvar när han var tio så betyder det att han måste ha läst minst 175 böcker om året. Ponera vidare att medellängden på dessa böcker var 300 sidor så måste han ha läst 140 sidor om dagen varje dag, år ut och år in sedan han fyllde tio. Det blir inte mycket tid över till basketspel, resor, studier, arbete… 140 sidor är inte så mycket, men varje dag, måndag till söndag, år ut och år in sedan tio års ålder. Det känns lite mycket. Det beror på vilken sorts böcker man talar om förstås. Bilderböcker går ju kvickt att läsa, B Wahlströmsböcker klämde jag själv en handfull om dagen när jag var 9-12 år. Men jag fick intrycket av att Nesser menade romaner. Han hade läst 5 000 romaner, det var därför han kunde skriva så moget i Koreografen. Det håller inte. Håkan Nesser borde vara den förste som i Aftonbladet berättar om några böcker han faktiskt inte läst.

Jag försöker komma på någon bok som jag själv påstått att jag läst, men just nu kommer jag inte på någon. Det är inte för att jag läst extremt mycket, men jag försöker vara försiktig. Någon finns det säkert. Så fort jag kommer på någon så meddelar jag det här. Jag kan säga att jag påbörjar fler böcker än jag avslutar. Hur många sidor måste man ha tröskat igenom för att räkna en bok som läst? En person jag känner räknar en bok som läst bara han läst första sidan. Det tycker inte jag, men räcker det med ett kapitel? Två? Halva boken? Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att avsluta en bok. Det blir svårare att förtrolla mig. För varje läsning blir jag mer immun mot författarens trollformler. Det är bara naturligt.

Men jag kan ”erkänna” att jag bara läst en enda Nesserbok och det är denna Kära Agnes. Jag har påbörjat ett antal, för det är så många kunder som hyllar honom, men jag har bara orkat ett kapitel eller två. Sedan har jag tröttnat.

I dagarna kommer en ny Raymond Carver-bok. Är det originalet eller bara det pladdriga första utkastet? Det är frågan. Det har länge spekulerats i och till och med debatterats om Carvers redaktör, Gordon Lish, är lika mycket författare till novellerna som Carver själv. Den bok som nu utkommer heter Beginners och är en återställd version av den samling som hette What We Talk About When We Talk About Love när den utkom första gången. Lish redigerade så hårt att Carver till slut inte kände igen sitt eget verk. Lish ändrade till och med namnen på karaktärerna.. Å andra sidan fick Carver större framgång än han någonsin haft tack vare Lishs hårda redigering så kanske var det ändå bäst? Carver slets verkligen mellan framgången och den egna rösten. Här är en fyllig artikel med intervju med Tess Gallagher, Carvers änka som står bakom utgivningen av Beginners. Novellerna i Lish’ version är ju underbara. Undrar hur ”originalen” är.

I en dryg månad har jag haft JM Coetzees nya bok, Sommartid,  i skyltfönstret. Jag trodde att den skulle flyga iväg direkt, men icke. Ej heller Anneli Jordahls bok om Ellen Key, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) eller Lena Andersson Slutspelat, har blivit sålda fast de är alldeles nya. De är kanske för nya, kunderna känner inte igen dem. Fast hade jag gått förbi mitt skyltfönster hade jag köpt dem direkt.

Hilary Mantel vann som väntat årets Bookerpris. Inte en tredje Booker till Coetzee och Summertime. Det var den kanske inte heller värd, men den är värd att köpas av mig och värd att få lämna skylten snarast.

DN:S medieblogg har förstås betydligt bättre koll än vad jag har vad gäller läsplattans snara revolution av tryckt media. Flera bra länkar till info om Apples läsplatta. Undrar när den kommer.

Kim Stanley Robinson undrar varför ingen SF-roman nominerats till Bookerpriset. Brittisk SF upplever en guldålder säger han här. Vilka författare är det som skriver dessa fantastiska böcker som kan mäta sig med JM Coetzee och Hilary Mantel? Jag skulle vilja hålla med honom, men antingen är jag för oinsatt eller så har jag tappat förmågan att läsa SF. Författarna han nämner har inte kittlat mig nämnvärt. Ian McDonald, Stephen Baxter, nä, inget för mig.

I Svenska Dagbladet finns bilder på olika varianter av läsplattor. Den första svenska läsplattan introduceras inom kort, på Bokmässan förmodar jag. En bokhandlare i Höör intervjuas. Han tror inte att detta innebär bokhandelns död. Hoppet är det sista som överger människan.

Här recenserar hon Margaret Atwoods nya bok och diskuterar Atwood ovilja att kalla sina framtidsskildringar för science fiction. LeGuin träffar mitt i prick.

Margaret Atwood har skrivit en uppföljare till Oryx and Crake. Den heter The Year of the Flood och handlar om den religion som uppkommit efter katastrofen. Låter lite som A Canticle for Leibowitz. Det börjar bli en trend, detta med stora författare som skriver egna versioner av SF-klassiker. Som Cormac McCarthys version av Harlan Ellisons A Boy and his Dog i The Road och Philip Roths version av PKD:s The Man in the High Castle i The Plot Against America. Nja, den sista jämförelsen var inte så bra. Men vi väntar på Joyce Carol Oates version av Starship Troopers eller varför inte The Stars My Destination skriven av Siri Hustvedt?

Läs mer om Atwoods nya här.

Et nytt förlag har sett dagens ljus i Malmö. Det heter Thorén & Lindskog och de ska koncentrera sig på tysk litteratur. De första böckerna är skrivna av Uwe Timm, Ralf Rothmann och Siegfried Lenz. Tyskarna gillar den svenska kulturen och översätter mängder med svenska böcker. Vi är inte lika intresserade av deras konst, är min känsla. Det är synd. Bra med ett nytt förlag som kan ge oss lite högkvalitativ litteratur från Deutschland. Flera har frågat efter Lenz’ Tysktimmen i sommar på antikvariatet. Jag hade ett exemplar, som jag sålde snabbt. Kanske går han en ny vår till mötes. Ärligt talat trodde jag att han var död, men han skriver och läses fortfarande.

Långt om länge utkommer världsbestsellern Nattåg till Lissabon även i Sverige. Utgivningsdatum: 11/9. Synd att jag inte visste att den var på gång för svensk utgivning, för då hade jag sluppit läsa den mindre goda engelska översättningen. Svensk översättare är Lars Freij, som bland annat översatt Musils Mannen utan egenskaper. Det antyder att översättningen är på en högre nivå. Jag måste nog läsa den igen.

I dagens Sydsvenskan finns ett upprop från en samling författare som tycker att Malmö stadsbibliotek är på fel väg. Bibliotekschefen vill bredda bibliotekets verksamhet ännu mer, upplevelser och inte bara böcker. Dem kan man köpa på nätet ändå, verkar hon resonera. Alltså stor gallring för att göra plats för andra upplevelser. Vilken mardröm.

Folk blir sura när biblioteksböcker gallras. Det kan man se i denna artikel i Sydsvenskan. Jag begriper att gallring är nödvändigt, ni skulle se vilka mängder jag själv gallrar på mitt lilla antikvariat. Men gallringen måste göras med urskiljning. På ett bibliotek, som i en butik, så är det ju det man skyltar med och gör reklam för, som man faktiskt säljer/lånas ut. Om man hade ställt de tidigare nämnda Chatwinböckerna i skylten istället för på säljhyllan så hade de blivit utlånade.

I dagens Ystads Allehanda står några rader om mig och min torgbokhandel. Tanken var att sprida information om världens längsta bokhandel, men budskapet gick inte riktigt fram, tror jag.

Världens längasta bokhandel sträcker sig från Ystad till Simrishamn via Hammenhög. I Ystad finns de flesta böckerna, i Hammenhög finns Frk Östergrens Café, där man kan vila fötterna, dricka gott kaffe och köpa veckans boktips från Johns antikvariat. I Simrishamn finns torgbokhandeln. På sommaren säljer jag böcker på torget måndag till lördag, när vädret tillåter. Just idag tar jag ledigt, för meteorologerna lovar regn och blåst. Den här idén kom jag på när jag besökte Ray’s Jazz Café som är beläget inne på Foyles bokhandel i London. Bokhandel med kafé är ingen ovanlighet, men Ray’s är en egen verksamhet som är belägen inne på Foyles. Det tyckte jag var kul och funderade på hur jag skulle kunna göra något liknande. Då blev det Världens längsta bokhandel.

För två dagar sedan var det ettårsjubileum för butiken på Stora Västergatan 37. Nu under sommaren kommer det antagligen inte att bli så mycket vettigt skrivet här. Jag står på torget i stort sett varje dag och på eftermiddagarna är det öppet i affären 16.30-19.30. Även söndagar. Det blir inte så mycket tid över till skrivande.

För några dagar sedan läste jag en liten novell av Shirley Jackson, som hette ”Sommargästerna”. Den är med i en antologi kriminalnoveller under redaktion av Elizabeth George. Shirley Jackson skriver inte kriminalberättelser. ”Sommargäster” handlar om ett äldre par som beslutar sig för att stanna lite längre i sommarstugan istället för att åka tillbaka till stan. Men landet kan man bara besöka på sommaren. Det existerar inte utanför säsongen. Ingenting obehagligt händer i den här korta berättelsen, men det är ändå en rysare. Den slutar med löftet om världens undergång. Skickligt skrivet, Shirley Jackson. Författaren är mest känd för novellen ”The Lottery”, som är lite i samma stil, med den skillanden att det där faktiskt händer något oväntat och ruskigt. Novellen publicerades urspungligen i The New Yorker och den genererade rekordmycket klagopost. Det är en så överraskande historia och upprörande. Ett perfekt stycke litteratur, alltså. AM Homes är en författare som verkar lite i Shirley Jacksons anda med böcker som Music för Torching och The End of Alice. Här, i The New Yorker, kan man lyssna till henne läsa ”The Lottery”.

Tidigare i våras läste jag Jacksons Vårt hem är vårt slott, som är en riktigt sorglig historia, och ryslig. Det handlar om två systrar som bor ensamma i ett stort hus efter att en otäck olycka inträffat. Byborna är rädda för flickorna, fruktar dem och hatar dem på samma gång. Det kan bara gå illa. Jackson är en mästare på att lägga skräcken i läsarens huvud istället för på boksidan. Läsaren blir skrämd utan att en droppe blods spillts.

Den brittiska bokindustrin genomför i sommar en kampanj för att öka bokförsäljningen. Kampanjen går under temat bookaholism. Ska man använda missbruksterminologi för att skapa intresse för en produkt? När fotomodeller sminkas att likna knarkare blir det ju ett jäkla liv. Ord är inte lika farliga som bilder, verkar det som. Kampanjen är inte genomförd än så vi vet inte än. En kritisk men fyndig röst höjs i The Guardian.

Det finns fler sysselsättningar än man kan ana, hobbies för en del, livsuppgifter för andra. I Noodling for Catfish berättar Burkhard Bilger om olika företeelser i den amerikanska södern som för mig och säkert de flesta läsare känns bisarra. Titeln ”noodling” till exempel innebär att man använder sin egen hand som fiskebete för ”flatheads”, en sorts fisk vars svenska namn jag inte kan hitta. Flatheads tycker om stilla flodvatten. Om man sticker ner armen på rätt ställe och dinglar med fingrarna så hugger fisken. Då kör man ner hela armen i magen på den och drar upp… Mysigt. Det är ett sätt att fiska som på intet sätt är unikt. Författaren ger historiska belägg för att de amerikanska indianerna använde tekniken och han följer med på en fisketur med en noodlingexpert som visar hur det ska gå till.

Andra kapitel behandlar konsten att jaga ekorre och äta deras hjärnor och hur dessa jägare känner inför galna kosjukan. Författaren följer med på jakt och han träffar forskare som skrivit om galna kosjukan och möjligheten att de som äter ekorrhjärna kan vara i riskzonen för att få Creuzfeldt-Jakobs sjukdom.

Bilger lyckas träffa både utövare och motståndare till mer eller mindre olagliga aktiviteter. Ena natten följer han med moonshiners, hembrännare, andra natten åker han med polisen, som letar efter samma hembrännare.

Alla människor skildras som sympatiska. Hembrännarna och poliserna är bara små brickor i ett ganska meningslöst spel. Hembrännarna tjänar inga större pengar och om de åker fast får de inga allvarliga straff. Poliserna måste samla stora mängder bevis för att få hembrännarna fällda, och det är svårt.

I ett annat kapitel umgås Bilger med män som sysslar med tuppfäktning. När boken skrevs för några år sedan var tuppfäktning lagligt i några få stater i USA, nu är det olagligt i hela landet. Som tuppfäktningsfansen beskriver det så har deras fåglar det betydligt bättre än de fåglar som föds upp i kycklingindustrin. Bilger gör studiebesök på ett kycklingslakteri och det är ingen trevlig upplevelse. Tupparna som slåss kommer att dö, men de får ett längre liv, ett liv i lyx, med den bästa maten och ständig uppassning. Kanske är det bättre än att trängas med tusentals kycklingar, pumpas fulla med antibiotika för att avlivas kort därpå. En gång ska vi alla… Efter att ha läst den här boken så så skulle jag hellre vara en stridstupp än en broiler. Om jag var tvungen att välja, alltså.

Tuppfäktning var en respektabel sport långt in på 1800-talet. Kungligheter i Europa hade egna kamptuppar och arrangerade turneringar. Nu har sporten flyttat till Asien. Undrar om de amerikanska utövarna flyttar med, nu när det är olagligt i hela USA.

Bilger är eller har varit skribent på The New Yorker. Jag läste boken eftersom Malcolm Gladwell, en annan New Yorker-författare, uttalade sig positivt om boken på omslaget. Bilger har det rätta flytet och han skildrar sina intervjuobjekt så objektivt det bara går och tolkar allting till deras fördel. I de fall det finns två åsikter i frågan lyckas han beskriva det hela från båda synvinklarna. Bra gjort och en högst läsvärd bok.

Marilynne Robinson vann Orange-priset för bästa roman av en kvinna för Home. Det är ett unket urvalskriterium, men en värdig prisvinnare. Jag har läst House-keeping och Gilead. Båda är väldigt speciella och väldigt bra. Nyligen var det en lång intervju med henne i The Guardian. Hon har ett intressant förhållande till religion och att se henne och Richard Dawkins i debatt hade varit kul. Läs intervjun här.

Årets bokfestival i Hay-on-Wye är igång. Varje år tänker jag: ”Varför är jag inte där?” Visst är det trångt och dyrt boende, ett spektakel… Men ändå säkert väldigt roligt. Jag har varit i Wales en gång, på en berättarfestival, och det var en mycket trevlig upplevelse. Bokfestivalen är säkert minst lika häftig. Men om man söker böcker så bör man åka dit tidigare på våren eller på hösten, det säger de som varit där, men vill man ha bokspektakel så är det nu man borde åka. Här är en intervju med David Simon, som är en av många intressanta gäster. Nästa år, kanske.

Martin Amis skriver väldigt bra porträtt. Det har han alltid gjort. Den första bok jag läste av honom var The Moronic Inferno, där han reser omkring i USA och träffar författare. Mycket bra. Romanerna har blivit medelmåttiga med åren, men porträttkonsten behärskar han fortfarande. Här är hans nekrolog över JG Ballard. Notera vad han säger om uttrycken SF kontra sci-fi. Det kan verka fånigt att hänga upp sig på sådana små uttryck, men skönheten ligger i detaljerna. Det är viktigt att det heter SF och inget annat, och det förstår Martin Amis.

Ursula K LeGuin har vunnit ännu en Nebula, SF-författarnas eget pris för bästa verk under året. LeGuin fick för årets bästa roman. John Kessel vann för bästa långnovell. Ibland känns det som om tiden står stilla. Är det fortfarande 1986? Sitter jag vid en C-64 och skriver framför en liten, svartvit TV? John Kessel var ganska färsk 1986, men han hade redan en Nebula under bältet, för kortromanen ”Another Orphan”. Jag skrev beundrarbrev till Kessel 1986. Han svarade långt och vänligt och filosoferade kring Challegerolyckan som nyligen inträffat.

23 år senare vinner han och LeGuin pris igen för bästa SF-berättelser. För att vara en genre som ska handla om framtiden så premieras förvånansvärt traditionella författare.

JG Ballard har dött. Han var stor under sin levnad, men hans verk kommer att leva länge, och öka hans inflytande än mer. Han var en science fiction-författare som lyckades ställa flera korrekta framtidsprognoser. Alla negativa, tyvärr. Terrorismens utveckling, den globala uppvärmningen. Men i än högre grad var han en förnyare av skönlitteraturen.

Jag minns när Solens rike kom ut. Det kändes väldigt konstigt med en normal, självbiografisk roman utan erotiska bilkrascher och gigantiska översvämningar, från författaren till berättelser som ”Why I Want to Fuck Ronald Reagan” och ”The Assassination of John Fitzgerald Kennedy Considered as a Downhill Motor Race”. Här kan ni förresten lyssna till den sistnämnda novellen i uppläsning på en sajt full med novelluppläsningar som heter Miette’s Bedtime Story Podcast. Det verkar vara en hängiven privatperson som läser noveller hon tycker om. Urvalet är utsökt och om jag hade en iPod skulle jag gärna fylla den med Miettes uppläsningar.

JG Ballard är död men hans verk kommer att leva länge. Läs honom. 

Ett klargörande rörande nedanstående post: Det är klart att den fysiska boken intresserar mig, intresserar mig mycket. Men om jag måste välja mellan innehållet och den fysiska boken så väljer jag det förra. Jag gråter inte blod den dag då den digitala boken konkurrerar ut pappersboken, så länge jag kan få tag på allt jag vill läsa och kan läsa det på ett njutbart vis.

I DN Boklördag berättar Kristian Petri om en bok som beskriver Oscar Wildes bibliotek. Det är ett givet inköp. I recensionen står det att Wilde gärna antecknade och t o m rev ut sidor ur sina böcker. Han använde litteraturen, han samlade inte. Precis så ska det vara. Jag samlar på litteratur, men inte på böcker. Den fysiska produkten bok intresserar mig inte. Jag ser fram emot den dag då böcker kan läsas digitalt på ett lika njutbart vis som en pappersbok. Som bokhandlare ser jag däremot mörkt på framtiden. Pappersboken är på väg tillbaka. Den digitala boken är framtiden.

Biblioteket i Ystad huserar en samling böcker om och av Oscar Wilde. Det rör sig om drygt tretusen böcker. John Andrén testamenterade sin boksamling till staden och vem som helst kan få titta på och läsa böckerna. De får dock inte lämna huset. För den litteraturintresserade turisten är det ett utflyktsmål att rekommendera.

Också i Boklördag, intervju med Pauline Wolff. Jag hoppas kunna läsa Swede ganska snart. Hon framhåller Cormac McCarthys Blood Meridian or An Evening Redness in the West, och det gör ju jag med. Det är hans bästa. Sedan tycker hon att Deadwood är en bra TV-serie, men den har jag inte fattat. Nu går den väl inte på TV längre, så jag slipper ge den en ny chans.

Idag fick jag in ett exemplar av boken Naken av David Sedaris. Jag har nämnt den tidigare på denna blogg. På ytan är det ännu en självbiografisk historia i den störtflod av eländesskildringar som sköljt över oss under 2000-talet. Men boken är mycket mer än så. Den beskriver David Sedaris egen uppväxt. Varje kapitel är en egen liten novell. Tillsammans bildar novellerna en tydlig bild av en ovanlig uppväxt. Eller väldigt vanlig. Har vi inte alla haft den konstigaste barndomen? Först träffar vi författaren som barn, när  han kämpar mot olika tvångssyndom, som till exempel att sätta tungan mot främmande brevlådor. Senare möter vi honom i arbetslivet, som vårdare, fruktpackare, målare… Inga exotiska jobb, men sättet han berättar på och ögat han använder för att verkligen se de människor han träffar och beskriver, det gör Naked till en mycket bra bok, full av liv och sanning. Det är svårt att förklara varför den är så bra. Det ligger i språket och författarens förmåga att se berättelsen i de mest triviala skeenden. Nu har jag alltså fått in ett ex på svenska till salu på antikvariatet. Det verkar inte som att den kommer att komma i pocket, tyvärr. Jag hade tagit in den direkt och tvingat på deon på alla mina kunder. Det är den sortens bok som om-du-inte-gillar-den-är-du-en-idiot.

Förresten, dagens nyinkomna exemplar av Naken är redan undanlagt till en stamkund, sorry.

As it did every morning with spiteful inevitability, the sun rose.

Så lyder första meningen i Hannah Berrys noirpastisch Britten & Brülightly. Det är en serieroman. Det är en väldigt bra bok, bra på flera plan. Först och främst är den vackert tecknad. Hela berättelsen utspelas i ett overkligt regnigt London på 40-talet. Eller det är kanske inte London. Vi får aldrig se några typiska stadsmiljöer. Det är kanske någon annanstans. Bildrutorna byter ideligen perspektiv och leder ögat på ett mycket förföriskt vis. Detaljer sätts i fokus, panoramabilder skapar svindel. För det andra är berättelsen fantastiskt fint konstruerad. Det går inte att bli förvånad av noirdeckaren, tänker jag först. Det måste vara si eller så, det finns inte så många olika varianter på storyn. Men precis som i Chinatown blir berättelsen så komplicerad, tack vare ganska små medel, så läsaren blir förvånad, blir lurad, blir berörd.

Fernandez Britten är född i Ecuador, av alla ställen, men han verkar som ”private researcher” i England. I branschen är han känd som Heartbreaker eftersom han är så bra på att hitta folks mörka hemligheter, sådana hemligheter som krossar förhållanden. Denna talang har givit Britten otroligt dåligt samvete. Han vill inte vara hjärtekrossaren. Det krävs ett mordfall för att han ska ta sig upp ur sängen och tillfälligt lägga självföraktet åt sidan. En dag kommer en kvinnan till hans kontor och berätta att hennes fästman blivit mördad. Polisen säger att det var självmord, men kvinnan är helt säker på att det var mord. Hon vill att Britten ska ta reda på vad som egentligen hänt. Britten ser fallet som en chans att verka som en positiv kraft, för en gångs skull, och han tar sig an fallet.

En märklig omständighet i denna bok är Brittens sidekick, titelns Brülightly. Han är en tepåse. Inte i bildlig bemärkelse utan en faktisk tepåse, som kan tala, se och höra. Författaren balanserar på gränsen för vad läsaren kan tolerera i frågan om upphävandet av trovärdighet, men det fungerar. Antingen är Britten så skadad att han tror att den där tepåsen är hans partner, eller också finns det talande tepåsar i den här världen. Så som det är formulerat är det ingen stor grej, det bara är så. Lagom dos av det okända, det är en utmärkt krydda för en berättelse.

För det tredje är språket i denna bok helt perfekt. Författaren har lyckats hitta fräscha formuleringar som ändå framkallar noirkänslan från Chandler och Hammett. För att vaa en så visuell serie (ja, vilken serie är inte det?) så är den också tämligen ordrik. Vi får följa Brittens lång inre monologer och jag undrar om inte boken skulle fungera helt utan bilder också. Jag tänker på Walter Mosleys Fearless Jones som jag läste i höstas. Det att vara en noirpastisch, det också, men den saknade helt språket. Tänk att en erfaren amerikansk författare skulle bli slagen på fingrarna av en tjugofemåring från Brighton. Vilken förvåning.

Jag tror och hoppas att detta är början på en spännande karriär för Hannah Berry. Hon kan teckna, hon kan skapa en gripande historia, hon kan formulera sig. Hon har inga begränsningar. Jag ser romaner och filmer på horisonten, och först och främst, fler seriealbum. Britten & Brülightly är i den översta divisionen tillsammans med Alan Moore och Neil Gaiman och vem du vill.

Expect great things.

Här är en kort intervju med författaren.

Ulf Stark skriver mycket bra om Kulturutredningens förslag att förändra Författarfonden. Kultur ska likriktas, enligt Kulturutredningen. Det finns ingen kvalitet, bara åsikter. De verk som får flest positiva omdömen är bäst.

Ulf Stark skriver:

Det är med böcker som med människor: Det är inte i alla väder bättre att vara omtyckt av de flesta, än att vara älskad av en eller få!

Mot slutet framför han åsikten att i dagens bokhandeln är allt serietillverkat, strömlinjeformat, massmarknadsfabricerat. På biblioteket är det likadant: mest av det mest efterfrågade och aktuella.

Det finns en motkraft, och det är antikvariaten. Jag har en fenomenal barnavdelning, om jag får säga det själv. Riktigt bra böcker för alla åldrar. Inte de allra senaste titlarna förstås, men mitt utbud är överlägset de flesta nyboklådors både i fråga om kvalitet och bredd. Givetvis ska inte antikvariaten stå som garant för bredden när bokhandeln väljer att bara sälja presentpapper och LasseMaja, men det är ju bra att vi finns för den som vill hitta något annorlunda i den alltmer likriktade medieströmmen.

Jag älskar LasseMaja, men det finns fler detektiver också; Ture Sventon och Agaton Sax, för att nämna två av de mer framståede i min hylla. Jag har två signerade Agaton Sax till salu.

Nå, läst nu Ulf Starks utmärkta text.

För ordningens skull borde jag skrivit några ord om Paul Austers roman från 1999, Timbuktu, när jag gick igenom hans karriär häromdagen. Boken är annorlunda från hans andra böcker, inga sjuka gubbar som sitter och funderar, och det är bra, men boken är tyvärr inte så upphetsande för det. Huvudkaraktär är en herrelös hund och vi får följa honom genom vått och torrt, olika ägare och äventyr. Det Auster har som gör att jag fortfarande står ut med honom och som gjort honom till en bästsäljarförfattare, otroligt nog, är att han kan skriva en läsbar mening. Varje mening, tagen för sig är väldigt bra. Det han haft problem med de senaste femton-arton åren är att foga ihop dessa fina meningar till längre betydelsebärande delar. Timbuktu hänger förvisso ihop, men den berättar inte så mycket mer än att det är hårt att vara hund, och sedan blir man överkörd. Det svindlande djupet, slumpens musik, från de tidiga böckerna, ekar med sin frånvaro i Timbuktu.

Nyss sett Revolutionary Road på Cinema 3 i Ystad. Jag tycker alltid att bilden är oskarp där, som om de ställer in skärpan på textremsan och inte bilden. Men förutom det så var det en bra film. Förvånansvärt trogen boken. Vad boken har, som är omöjligt att gestalta på film (tror jag) är att så många karaktärer är så vältecknade. I filmen är det bara paret Wheeler som tar plats. Fru Wheeler, fru Mendes känns som huvudrollen medan det i boken helt klart är Frank som är huvudperson. Vi får alla hans minnen från Frankrike, från barndomen, från den hemliga ungkarlslyan. Inget av det är med i filmen I boken är det också många figurer som får egna små historier. Shep är väldigt viktig men också barnen. Den starkaste scenen jag kommer ihåg från boken är när sonen tar itu med att bygga en stengång eller stentrappa, ett projekt som pappan talat om men aldrig gjort någonting åt. Barnen är överhuvudtaget med väldigt lite i filmen. Men film renodlar, jag vet det, så det är väl inget att säga om. En bra film, men inte i närheten av boken.

I sin recension av filmen i Aftonbladet berättar Emma Munthe Gray att hon nyss upptäckt boken, så då tar jag tillbaka eventuella spydigheter från förra inlägget. Jag kan inte på något vis påstå att jag var tidig med att läs Richard Yates, men det är en dubbel känsla när en inte helt känd författare plötsligt får ett stort genomslag och alla läser honom samtidigt.  Å ena sidan unnar man författaren framgången (fast ofta är han redan död), å andra sidan känns det lite tråkigt att inte vara relativt ensam i sin beundran. Det är en sån där grej som händer ofta i musikvärlden. Band är inne, band är ute… Andres Lokko har säkert skrivit spaltmil om detta fenomen.

En gång för hundra år sedan, eller åtminstone tjugotre, gav jag ut ett fanzine där jag skrev en halvlång hyllningsartikel till Walter Tevis. Jag hittad en intervju i ett amerikanskt fanzine och skrev och frågade om jag fick översätta den. Det fick jag, fast mer var det inte. Han som gjort intervjun klagade på att Walter Tevis plötsligt blivit så populär efter sin död. Var fanns ni när han levde, va? undrade denne amerikanske fanzineutgivare. Han var lite sur för at Walter Tevis blivit för känd. Författaren till The Hustler och The Man Who Fell to Earth är inte direkt okänd, men på grund av alkoholproblem skrev han inte en rad på arton år. Sedan blev han nykter, skrev några böcker till innan han dog  i lungcancer 1984.

På tal om Tevis, döden och film så berättade Heath Ledger i sin sista intervju med Sarah Lyall att han ville göra film av Tevis’ bok Queen’s Gambit. Den handlar om en asocial flicka som har en talang i livet, hon kan spela schack. The Hustler, fast med schack. Jag tyckte att den var fruktansvärt spännande när jag läste den. Nu vet jag inte vad jag skulle tycka. Det är svårt att göra bra film om schack. Finns det någon, bra, film med schack i förgrunden?

Idag ringde Andreas Brunner och ville göra ett hemma hos-reportage i mitt hem. Det var smickrande, men jag var tvingad att tacka nej. Han ringde för Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra och han tänkte att en antikvariatsgubbe som jag säkert skulle ha några bra tips på hur man får plats med sina böcker i hemmet. Kombinationen boksamlare plus liten lägenhet är olycklig. Det var länge sedan jag bodde så litet som jag gör nu. Ungefär 3 000 böcker ligger kallmagasinerade sedan tre år tillbaka. I lägenheten har jag kanske 200 böcker. Så ett hemma hos-reportage hade varit poänglöst, här finns helt enkelt inga böcker, bara ett visst mått av trångboddhet. Det var synd, för jag har en mängd smarta knep för hur man organiserar sin bokhylla. Men kan jag inte visa så blir det ju inte mycket till reportage. Det får bli en annan gång, eller så skriver jag några rader om det själv, när jag har plats till hela boksamlingen igen. Jag får trösta mig med att Strindberg också hade sin boksamling nedpackad i perioder. Inga jämförelser i övrigt.

När jag var liten fick jag en badge av min morbror med texten ovan. Det var det snällaste han någonsin gjorde mot mig. I övrigt var han en jubelidiot. Kanske skulle jag skriva en bok om min knäppa barndom. Men ska jag kalla den för roman eller självbiografi? Riktiga författare skriver nuförtiden romaner om sina liv, inte memoarer. Jag tänker på Per Olov Enqvists Ett annat liv och Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten. Andra skriver böcker som sägs innehålla sanningen. Det är mycket snack om sanning och verklighet nu. Jag förstår inte varför det är så viktigt för så många läsare att en text är sann i konkret mening. Vet de inte att fiktionen skildrar vår så kallade verklighet bättre än rena verklighetsreferat? Förresten är all text lögn; så fort du sätter pennan till pappret skapas en osanning, eller i bästa fall, en version av verkligheten. Text är text, verklighet är verklighet. Inget originellt med det, men efter all debatt som uppstår varje gång en James Frey eller Liza Marklund skriver en verklighetsbok, så undrar jag hur mycket folk tänker på sånt, egentligen.

För ett par veckor sedan läste jag Running with Scissors av Augusten Burroughs. Det är en memoar, farligt nära att kunna kallas mis-lit, misery literature, men den är bättre än så. Författarens unga liv är verkligen miserabelt, men det blir underhållande litteratur av det hela. Hans mamma är på väg in i sinnessjukdom. Varje höst blir hon psykotisk. Hans pappa är alkoholist. För att få ordning på sitt sitt liv börjar mamman gå till en psykiater som, visar det sig, har sina egna problem. Augusten får från tretton års ålder bo hos doktorn och hans familj. Alla är snälla och Augusten trivs, men om man vill ha ett varnande exempel för att vara gränslös som förälder så är doktor Finch utmärkt. Augusten vill inte gå i skolan. Han blir mobbad och tycker inte att han lär sig någonting. Han vill hellre gå på bio på dagarna och skriva i sin dagbok. Det finns bara ett sätt att slipppa skolan, säger doktorn, du måste göra ett misslyckat självmordsförsök. Doktorn ger Augusten lämpliga piller och sprit så att han ska tuppa av och tas till sjukhus för magpumpning. Huset de bor i förfaller. Barnen sågar ett hål i taket till köket för att få mer ljus. Doktorn spår ibland framtiden i utifrån formen på sina fekalier. Ja, på den nivån är det. Augusten lyckas trots denna eländiga omgivning bli vuxen. Slutet är lyckligt: Här kommer debutboken som får fina recensioner, den blir filmad med Annette Bening, Gwyneth Paltrow och Joseph Fiennes (kärleksparet från Shakespeare in Love). Burroughs har skrivit flera framgångsrika memoarböcker och är mycket aktiv på nätet: www.augusten.com. Så honom gick det bra för ändå. Fast hade han inte haft detta att berätta hade han troligen inte blivit författare. Det påminner mig om ett Bill Hicks-skämt. Han säger att han turnerat med en helkvällsshow på trettio sekunder. Det är svårt att komma på material när man haft en normal uppväxt:

Mama never beat me, daddy never fucked me. I don’t know if the show will be able to relate to dysfunctional America, but that’s how I was raised. Sorry. No bone to pick.

Det är kanske därför dessa sanna historier säljer så bra. Det faktum att de berättar något som är väldigt viktigt för dem gör dem också till bra författare, bra som i att många läsare vill veta ”hur det går.”

En parentes: det är lätt att försjunka i klickmani på imdb.com. Jag skulle kolla stavningen på Annette Bening och fann då med några få klick att både Patrick Wilson och Jackie Earle Hayley har stora roller i filmen Watchmen. Båda var också med i Little Children, som jag nämnt tidigare, som är en helt annan sorts film. I Watchmen spelar de superhjältar (utan superkrafter), i Little Children spelade de misslyckad advokatstudent som inte vill bli vuxen resp sorglig sexualbrottsling.)

Likheterna mellan Augusten Burroughs och David Sedaris är slående. Det känns som att förlagen letade lite mer aktivt efter någon som Sedaris efter hans framgångar i slutet på nittiotalet. En homosexuell man som kan skriva vasst och har en extrem barndom att berätta om. David Sedaris är bättre på alla plan, utom möjligtvis det faktum att hans barndom verkar ha varit mindre katastrofal än Burroughs. Som författare – och det är allt som räknas, eller hur, är Sedaris överlägsen. Tyvärr har jag läst nästan allt han skrivit. Här är en ganska ny text från The New Yorker som visar hur bra han är. Den handlar om valrörelsen, men den är läsvärd ändå, jag lovar.

Bernardo Carvalhos Nio nätter är en roman baserad på verkliga händelser. Mer än så, jag tror att allting som skildras är sant. Några få passager är fabulerade, men dessa är ganska lätta att urskilja och mot slutet kommer några spekulationer, men de utger sig inte för att beskriva en verklighet, utan är tydliga fantasier. Det börjar med ett brev till någon, och flera av dessa brev dyker upp i boken. Dessa brev är fiktion. Sedan upptas större delen av boken av författarens jakt på information om den amerikanske antropologen Buell Quain, som tog livet av sig i den brasilianska djungeln 1939. Ingen vet varför. Bernardo Carvalho är fast besluten att hitta orsaken. Längre in i boken får vi veta mer om författaren och hans förhållande till sitt lands ursprungsbefolkning. Hans pappa var med och exploaterade djungeln, köpte landområden som han brände av och förvandlade till jordbruksmark. Som barn fick författaren ibland följa med sin far djupt in i djungeln och träffa indianer. Författarens barndomsminnen blandas med berättelsen om Buell Quains obegripliga död. Man läser kvickt, och hoppas att de båda spåren ska mötas på ett tillfredsställande vis. Men om ingen lyckats ta reda på varför Quain tog livet av sig för över sextio år sedan, så kan ju inte Bernardo Carvalho gör det heller. Misslyckandet är inte en besvikelse, tvärt om, den sista tredjedelen av boken är den bästa, när Carvallho tar mysteriet med sig in i nutid. Jag vill inte avslöja för mycket, men det är en mycket givande bok som ger lärdom om både själ och kropp. Det lät flummigt, men det är absolut inte en flummig bok. På baksidan av boken görs jämförelsen med Bruce Chatwin. Okej, jag får hålla med, det är lite Chatwin, det här, samma förhållningsssätt till sanningen, om man säger så, och det är bra. Lägg sanningsbedömningen i läsarens hjärna istället för i texten.

I Inbjudan från en okänd har Ellery Queen samlat tolv japanska deckarnoveller från 50-70-talen. Brotten som skildras begås nästan uteslutande i företagsmiljö. Motiven är för det mesta avund på kolleger som tjänar mer än en själv. De är läsbara men det stör en hel del att författarna måste förklara allting in i minsta detalj. Det blir inte så klurigt som de hade hoppats. I titelnovellen skickas brev till en tidningsredaktion. I breven står det att brevskrivaren är död. Den döde vill att den som orsakat hans död ska få sitt straff. Vem kan ha skrivit det, för det är väl inte ett spöke? Om man plockar bort mellanledet i den här sortens historia, det vill säga förklaringen, och bara använder premissen och uppgörelsen, början och slutet, så kan det bli en rätt spännande historia. Men att passa in en fyrkantig, logisk lösning i berättelsens runda hål, det blir bara tröttsam läsning. Flera berättelser är sådana, logiska ”snillrika” deckargåtor. De är inte typiskt japanska, de brittiska låsta-rummet-deckarna roar mig lika lite. De bästa berättelserna i denna samling visar bara ett skeende och bryr sig inte om de logiken lika mycket. I ”Alldeles förtjusande damer” av Yasutaka Tsutsui berättas om några missnöjda tjänstemannafruar som besöker rikare, men lägre utbildade damer, rånar dem och slår ihjäl dem. Vi förtjänar deras rikedom, tycker tjänstemannafruarna. Den bästa historien i den här samlingen heter ”Vampyren” och är skriven av Masako Togawa. Först känns berättelsen malplacerad, det här är ju en ren, väldigt modern vampyrberättelse, men sedan förstår man hur det ligger till och det hela avslutas som en kuslig, riktigt ryslig kriminalhistoria.

Både Togawa och Tsutsui finns översatta till engelska. Tsutsuis populäritet verkar vara på uppgång i England och USA; en novellsamling nyligen publicerad, Salmonella Men on Planet Porno, och en roman, Hell, kommer ut i nästa månad. Togawas senaste böcker på engelska kom i slutet av åttiotalet.

Vissa böcker går inte att komma undan. För flera år sedan var det en kund på torget, en svenska, gift med en engelsman, boende i Norge, som sa att Per Pettersons Ut och stjäla hästar borde jag läsa. Den var fantastisk. Då hade den ännu inte kommit på svenska. Jaha, mmm, jag ska titta på den, sa jag, men det gjorde jag inte. Samma kund återkom år efter år, talade sig varm om denna bok. Den kom ut på svenska, vann Impacpriset, kom i pocket, men jag läste den inte förrän jag själv tog in den för att sälja som nypocket. Det är ju så för mig, och säkert för många, att om en viss bok rekommenderas starkt, för starkt, så vill jag inte läsa den. Boken kan bara bli en besvikelse. Så starka rekommendationer kan bara betyda att personen som rekommenderar är okritisk och lättrörd.

Men det gläder mig att säga att jag hade fel. Ut och stjäla hästar är en väldigt bra bok. Den är spännande och rörande, insiktsfull och upplysande. Den rör sig i ett område som är mycket svårt att hantera för en författare, minnen av det förflutna som påverkar nutiden. Egentligen är det samma material som blir vedervärdiga dussindeckare, men i denna författares händer blir det en lysande roman. Hans nya har redan vunnit pris i Norge och kommer snart på engelska (och svenska, hoppas jag). Det finns för övrigt fler böcker av Petterson på engelska än det finns på svenska. Här är en bra intervju i The Guardian, som fick mig att tänka på Petterson och skriva ovanstående.

I skyltfönstret på antikvariatet har jag just nu Elin Wägners biografi över Selma Lagerlöf, Åsa Lantz första roman, Skuld, Kanelbutikerna av Bruno Schultz och Messias i Stockholm av Cynthia Ozick. Man gör vad man kan för att vara aktuell.

Men andra ligger steget före. Dagens Nyheter kör ett stort resereportage om hur fantastiskt Las Palmas är samtidigt som ett resebolag återlanserar resmålet i feta annonser i samma tidning och på TV. Påstå inte att det är en slump.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö visas på SVT samma vecka som Nessers nya, Sanningen i fallet Bertil Albertsson? Vitbok kommer ut. Efter filmen följer en femton minuter lång reklamfilm där Nesser sitter och försöker vara klurig och säljer in den nya boken.

Bra jobbat, men att SVT släpper igenom en sån grej förvånar. Det är en sak att alla j-a idrottsevenemang och galor ”presenteras” av än det ena, än det andra företaget, men ska filmerna börja ramas in av förlagornas förlag nu med? Är det en ny nisch. Fy för det, i så fall.

Min femåriga dotter fick boken Snäll i julklapp. Inför julen var det flera kritiker i DN och på P1 som höll den för att vara bland årets bästa barnböcker. Idag, tisdag, recenserades den i DN. En superpositiv helsida.

Det är en fin bok, snygg, smart, jag gillar den. Fast dottern är inte lika förtjust. Jodå, det är alltid kul att läsa en ny bok, men av julens böcker var det här den vi bara läst en gång. Etta på listan är Matildas katter av Jan Lööf, som vi läst flera gånger. Den är ju helt fenomenal. Varför var inte den nominerad till Augustpriset? Den borde ha vunnit.

Snäll är en typisk barnbok för vuxna. Den perfekta barnboken – för vuxna. Den är snygg på ett vuxet sätt, den har ett vuxet budskap, berättat på ett vuxet vis. Det är inte en dålig bok, men det är just den sortens bok som föräldrarna gillar mer än barnen. Det är som med Anna Höglund. Be Sifo att undersöka hur många föräldrar kontra barn som har böckerna Mina och Kåge på sina respektive topplistor. Föräldrarna älskar Mina och Kåge men barnen är glada om de slipper läsa om det problematiska förhållandet. De vuxna speglar sig i barnen och tänker att om jag var liten skulle jag vilja läsa det här. Fel. Du tror att du skulle vilja det, men det är den vuxnes preferenser som talar då. Om barnet får välja mellan Anna Höglund och till exempel Rune Andréasson så väljer barnet nästan alltid den sistnämnde. Så är det bara.

Men jag kommer med Mina och Kåge ibland, för jag tycker om dem. Du får tre val på godnattbok, säger jag till barnet. Mina och Kåge, Mina går sin väg eller Mina och Kåge drar västerut.

Så jag retar mig lite på superlativerna över Snäll. Det är en bra bok, men det är inte en bra barnbok. Jag borde fått boken istället, så kunde dottern fått en prenumeration på Bamse.

Ingrid Hedström vann pris för bästa deckardebutant för en tid sedan. I DN häromdagen skriver hon en notis om ett hemskt mordfall från Frankrike. Jag hittar inte artikeln i DN, men Västerviks-Tidningen har samma nyhet.

Dagen efter jag läste Hedströms notis lyssnade jag på K1 i P1. Det handlade om deckargenrens slentrianmässiga frossande i mord och grymhet och hur märkligt det är att så många människor trivs i mördares sällskap bland boksidorna. Ett trevligt mordfall med Camilla Läckberg eller en mördarorgie i Midsomer…

Jag är ambivalent. En berättelse är en berättelse, om den står i tidningen eller om den är helt fabricerad. Ingrid Hedström rapporterar om Fallet Gregory i Frankrike. Någon kommer säkert att använda det i en roman. KAnske är det redan gjort. Blir det nya priser? Grannfejder och mord. Det kan nog bli en mysig historia. Vad tycker mordoffrets föräldrar om det?

Jag föredrar den helt påhittade skräcken med vampyrer och monster. Där kan jag bli rädd och berörd. När det handlar om mordgåtor blir jag bara ledsen. Så mesig är jag.

Tidigare i år klagade jag på att jag inte hade Dessa vackra hästar på antikvariatet. För flera år sedan hade jag den, men då ville ingen köpa den. Men nu har jag fått in både Dessa vackra hästar och del två i gränstrilogin, Övergången. Båda inbundna. Dessa vackra hästar är i originalupplaga och i fint skick. Övergången är i bokklubbsupplaga med några småfläckar på skyddsomslaget.

Bara så att ni vet. De går att beställa på bokbörsen.